Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Det svenska väldets grundläggning i Finland. Av Eirik Hornborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SVENSKA VÄLDETS GRUNDLÄGGNING I FINLAND 553
hirden, ledungen och landvärnet eller allmogeuppbådet. Endast
de två förstnämnda voro användbara för offensiva företag, men
ledungen kunde inte hållas ute mer än viss mycket begränsad
tid under sommaren, och hirden var en handfull krigare. En
verklig militärisk ockupation av erövrade områden var därför
omöjlig. Man var helt och hållet hänvisad till frivilliga, och med
frivilliga kunde blott en eller annan enstaka punkt besättas.
Det’ medel, som under sådana förhållanden var det enda
användbara, var kontroll över handelsplatserna. Finnarna voro så
beroende av sin handel med gotlänningar och hanseater —
pälsverk i utbyte mot salt m. m. — att den, som behärskade kustens
hamn- och marknadsplatser, i och med detsamma behärskade
dem. Deras ekonomi var synbarligen redan baserad på
säsongproduktion, och saltet var därför en nödvändighetsvara i ordets
egentliga bemärkelse. Borgen i tavasternas land var blott en
befäst residensort för konungens befallningshavande; ensamt för sig
hade detta lilla fäste naturligtvis inte kunnat hålla ett vidsträckt
land i underdånighet. Det verkliga herraväldet över tavasterna
utövades genom kontrollen av den nyländska kustens hamnplatser,
och därvid hade Sveriges krona ett starkt stöd i den svenska
allmogen i det »nya landet». Vid Åbo och Viborg voro
marknads-och hamnplatserna belägna i eller nära hjärtat av
bebyggelseområdena, och de därstädes uppförda fästena tjänade därför på
en gång som residens för de kungliga hövdingarna och som lås
för hamnarna.
Beträffande den svenska kolonisationen är att märka, att den
riktade sig till trakter, som enligt arkeologiens vittnesbörd voro
mer eller mindre folktomma under den närmast föregående
tidsperioden. Finnarna tyckas i allmänhet ha skytt havskusten,
sannolikt på grund av faran för strandhugg. Endast i Egentliga
Finland, vars fastlandskust skyddades av en mäktig skärgård, nådde
den finska bosättningen på en någorlunda bred front fram till
havet. Det var uppenbarligen därför, som de svenska nybyggarna
slogo sig ned på kusterna av Nyland och sydvästra Karelen, av
Satakunda och södra Österbotten. Men de voro knappast det
svenska väldets pionjärer; den fredliga bosättningen följde sannolikt
det politiska besittningstagandet i spåren.
Vid en jämförelse mellan den svenska erövringen av Finland
och andra medeltida erövringsföretag framstår den förras
undantagskaraktär i ett synnerligen starkt ljus. Den innebar ett in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
