Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 december 1928 - Den nya franska ministärens politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
partibeslutet trots dettas föga imponerande tillkomstsätt, och Poincaré
inlämnade då genast hela ministärens avskedsansökan. När han några
dagar senare på presidentens anmodan och av allmänna opinionen
utpekad som oumbärlig åtog sig att bilda ny ministär, vidhöll han
de programeftergifter han tidigare gjort för att möjliggöra de radikala
ministerkollegernas kvarstående och avstod t. o. m. från att i den nya
ministären upptaga den genom sina klerikala tendenser på även
moderat vänsterhåll misshaglige högergruppsledaren Marin. Däremot
höll han i det längsta tre platser på ministerlistan öppna för
radikalerna och lät den tilltänkta ministertrion inhämta partiets mening.
Först när detta — fortfarande genom ett minoritetsbeslut — än en
gång uttalat sig mot samverkan, vidtog Poincaré i hast några av de
tre radikalernas avgång nödvändiga omflyttningar, varvid Tardieu
ryckte upp till inrikesminister, och fyllde de uppkomna ledigheterna
med nya män av moderat läggning, bland vilka Maginot och Chéron
voro de mest kända. Programeftergifterna åt radikalt håll fingo stå
kvar, varigenom Poincaré skickligt undgick att bli högergruppernas
fånge och att få ett enigt radikalt parti emot sig. Den nya ministären
bibehöll sålunda i viss mån den föregåendes karaktär av borgerlig
samlingsregering med fullföljandet av statsfinansernas »sanering» som
huvuduppgift samt med de anspråk på hänsynsfull behandling en
dylik uppgift förde med sig. Genom att åt Chéron överlåta
finansportföljen fick Poincaré ökad möjlighet att personligen övervaka
ministärens sammanhållning. Därmed antyddes även, att ministären
hade en andra huvuduppgift, nämligen att, efter genomförandet inom
årets slut av en budget utan deficit, under konseljpresidentens
personliga ledning koncentrera sig på förhandlingarna med Tyskland om
krigsskadeståndets definitiva fixering — även detta ett värv, som
oppositionen ej utan att riskera protester från väljaremassorna kan våga
sig på att allför mycket försvåra. Om ministerkrisen framkallats
genom en rad av tillfälligheter gynnade skumraskmanövrer, så
kännetecknades däremot dess lösning av beundransvärd målmedvetenhet,
raskhet och taktisk skicklighet.
Ministärens programförklaring inskärpte kraftigt, att det låg i
kammarens hand att underlätta eller försvåra arbetet på uppgörelse om
skadeståndet och de interallierade skulderna. »Ju större förtroende
I visen regeringen, desto större rätt har den att under loppet av dessa
förhandlingar framträda som den franska tankens bemyndigade
representant». Tillkomsten före nyår av en budget med solid jämvikt
vore »en garanti för friare och effektivare handlingskraft» vid dessa
förhandlingar. Budgetartiklarna 70 och 71, vilka framkallat den
antiklerikala stormlöpningen med alla dess återverkningar, omnämndes
rätt kortfattat i programförklaringen. Där erinrades om att
artiklarnas text grundligt modifierats för att tillmötesgå den kritik, som
framkommit. De tilltänkta åtgärderna till kongregationernas förmån
förklarades ha »vital betydelse för Frankrikes intellektuella och moraliska
inflytande utomlands», och en förhoppning uttalades om frågans
lösning med minsta möjliga uppskov, »vilken procedur som än anlitas»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
