Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 15 jan. 1929 - Manövrer kring Kellogpakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gillande av detta utskottsbetänkande som ratifikationsbeslutet fattades
praktiskt taget enhälligt, med 85 jaröster mot ett enda nej.
Senatsbeslutet väntas medföra ett skyndsamt inströmmande av
ratifikationer från övriga signatärmakter och de stater, som bebådat
sin anslutning till den ryktbara fredspakten. Dessa hade — med
undantag för Sovjetunionen — hittills förhållit sig avvaktande, helt
naturligt för övrigt, om man erinrar sig att samma amerikanska senat
efter Versaillesfreden genom ratifikationsvägran hindrade Förenta
staternas anslutning till en annan fredssammanslutning, det på en
amerikansk presidents initiativ tillkomna Nationernas förbund. Denna
gång gick senaten ej så långt som att formligen desavouera sin egen
regering, men de ratifikationsbeslutet åtföljande tolkningsuttalandena
kunna lätt nog bli prejudikat för liknande halva förbehåll från andra
stater, när de skrida till ratifikation, och därmed äventyras
ytterligare hela fördragets redan på grund av dess vaga formulering och
frånvaron av sanktionsbestämmelser på många håll betvivlade
effektivitet. Nämnandet av Monroedoktrinen har dessutom den speciella
verkan, att det numera är rätt tvivelaktigt, huruvida åtskilliga
tongivande sydamerikanska republiker, vilka ej vilja vara med om att
ens indirekt främja denna för dem förhatliga doktrins beklädande
med folkrättsligt erkännande, nu komma att ge pakten sin
förbehållslösa anslutning. Utsikterna för universell och otvetydig samling
kring den Kelloggska fredspakten ha sålunda avsevärt mörknat, och
det hela har förlorat den karaktär av rättfram osjälviskhet, som denna
stora fredsaktions upphovsmän från början voro så angelägna om att
giva sitt verk.
Under den kampanj, som åstadkommit den här ovan skisserade
kompromissen, har kritiken främst riktats mot sir Austen
Chamberlains påpekande av att även Brittiska riket hade sin Monroedoktrin.
Det undanbad sig nämligen på förhand varje slags internationell
intervention i fråga om vissa världstrakter, vilkas försvar
Londonregeringen på grund av dessa områdens vitala betydelse för riket
ämnade betrakta som en del av detta rikes självförsvar. När sir Austen
utslungade denna sats, så betydde detta enligt senator Blaine ett krav
på internationellt erkännande av engelsmännens rätt att till dagarnas
ände fortfara att härska över 400 millioner människor »utan dessas
samtycke och mot deras protest». För senator Blaine innebar
därför fördraget »en legalisering av de krigsbyten världens mäktigaste
rike förvärvat.» Han kunde ej tänka sig, att Förenta staterna, som
för 150 år sedan tillkämpat sig sitt oberoende genom att med vapen
trotsa liknande anspråk, nu skulle gå med på att ens indirekt
erkänna »någon nations krav gentemot andra nationers rätt till
oberoende». När nu England proklamerade en dylik härskardoktrin, så
kunde, framhöll senator George Moses under senatsdebatterna,
åtminstone Förenta staterna i klara ordalag kräva respekt för sin
Monroedoktrin. Han återtog under förhandlingarnas gång sitt påyrkande av
formligt förbehåll härom, men hörde säkerligen till dem, som
genomdrevo utrikesutskottets »tolkningsuttalande», innan ratifikation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
