Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 2
- Dagens frågor 25 febr. 1929
- Studenter och professorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DAGENS FRÅGOR
Stockholm den 25 febr. 1929.
Studenter och professorer.
Hugo Hamilton berättar i sina Hågkomster, att när
P. P. Waldenström en gång i Andra kammaren klagade
över den påstådda överansträngningen vid universiteten och sade att
hans son av den anledningen »gråtit av förtvivlan», så svarade han själv:
»Uppriktigt sagt grät jag mycket litet i Upsala». Detta kunde stå som
motto över den vanliga diskussionen i undervisningsfrågor. Hjärtnupna
och okunniga föräldrar tro alltid att deras telningar äro krossade under
bördan av sina övermänskliga studiemödor; men om man gör sig besvär
att avlyssna denna ungdoms egna diskussioner skall man finna, att den
gråter ganska litet.
Alldeles särskilt kommer man att tänka på den evigt unge musketören
Hamiltons replik, när man läser det i grund och botten ganska
märkliga aktstycke som heter Studenterna och den akademiska
undervisningen, betänkande avgivet av Upsala
Studenters Allmänna Diskussionsförenings kommitté
för reformer inom den akademiska undervisningen,
och som genom deputationer avlämnats både till ecklesiastikministern,
till universitetskanslern och till unversitetets rektor, varjämte det är
tillgängligt i bokhandeln för det icke orimliga priset av 85 öre. Det
är verkligen ovanligt ont om tårar i det betänkandet, och många
larmoyanta klagoskrifter från professorer och universitetsmyndigheter
över låga löner och otillräcklig utrustning från det allmännas sida kunde
ha nytta av att konfronteras med den klara och kyliga saklighet, som
präglar studenternas uttalanden. Särskilt lysa klagomålen över
studiebördornas tyngd på ett välgörande sätt med sin frånvaro. Medicinarna
gå t. o. m. så långt, att de ifrågasätta att den tidsvinst, som skulle
uppstå genom de av dem föreslagna undervisningsreformerna, »lämpligen
kunde utnyttjas till ett fördjupande och förlängande av kurserna, där
så av behovet ansåges påkallat»; och med samma i grund och botten
människovänliga frihet från sentimentalitet peka de på ett sätt att
uppnå »en viss tidig gallring av de studerande». Humanisterna låta
sig icke av sin kritiklust frestas att ställa högskolorna under censur
av okunniga utomstående: »Vår universitetsundervisning må vara långt
ifrån idealet, men den kan knappast undgå att väsentligt försämras,
om den i varje ögonblick skall behöva riskera ’reformer’ och
inblandningar ovanifrån». Om man i någon mån paradoxalt skulle vilja
fullfölja denna tankegång kunde man säga, att vad den akademiska
undervisningen i stället tycks behöva är reformer och inblandningar nedifrån
— nämligen från sina objekt, från konsumenterna av den akademiska
undervisningen, enligt den goda regeln att producenterna äro till för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Feb 26 19:03:20 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1929/0160.html
