Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Erasmus Roterodamus. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin uppfattning, och om Erasmus avsett att framlägga en
förmedlande formel och bringa själva tvisten till avslutning, så
misslyckades han häri fullständigt. Till och med inom det katolska
lägret ansågo många att han tagit för lätt på problemet, och
bland reformationens anhängare vann han sympati endast hos
en, nämligen den blide Melanchton, som dock var alltför starkt
behärskad av Luthers väldiga personlighet för att öppet våga
framträda som hans anhängare. Men ett hade han vunnit: han kunde
ej längre av sina motståndare stämplas som hemlig lutheran.
Den katolska kyrkan visste nu att den, trots mindre betydande
divergenser, i stort sett dock kunde räkna honom bland sina
stridsmän.
För Erasmus’ sista levnadsår fick detta hans öppna partitagande
mot Luther emellertid oanade följder. I Basel började den
reformatoriska rörelsen under 1520-talet fatta allt fastare fot, och
sedan den gamle vördade biskopen Christoph von Utenheim 1527
avlidit utvecklade sig den religiöst-sociala krisen med svindlande
fart. Ett folkupplopp skaffade revolutionspartiet makten,
rådet störtades och dess katolska medlemmar förklarades sina
ämbeten förlustiga, mässan förbjöds, och i den på sina prydnader
plundrade domen firades gudstjänst efter reformatorisk plägsed.
För Erasmus var denna omvälvning en ofrånkomlig signal till
avsked, fastän han på grund av sin ålder och sin sjuklighet ytterst
ogärna återigen växlade uppehållsort. I sitt nya hem, Freiburg,
hälsades han med aktning och beundran. Det lugn han icke
längre ägde i Basel fann han här på nytt, och som alltid
flammade arbetslusten upp hos honom, då han kände sig försatt i
en harmoniskt avstämd omgivning. Han återupptog och
fullföljde sina stora utgivningsarbeten, publicerade nya upplagor av
sina egna verk och lät även då och då höra sitt ord i dagens
stridsfrågor. Med de reformatoriska rörelserna hade han som
nämnt definitivt brutit, och även från de italienska
humanisternas koketteri med antikens hedendom tog han alltmera bestämt
avstånd. Hos den ryktbare lärdomsaristokraten kväller under dessa
ålderns dagar fram en åder av enkel, nästan puritansk fromhet,
ett arv från hans allvarliga och trofasta nederländska ättemän.
Ensamhetskänslan tryckte honom också med åren allt starkare.
Av vännerna från fordom voro de flesta borta, andra hade gått
över i motsatta läger och förvandlats till fiender. Tvenne av
de käraste, John Fisher och Thomas More, hade slutat sitt liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
