Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 10 nov. 1929 - Universitetens befordringsfråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reflektera på att göra detta. Är detta fallet nu? Tyvärr måste man
nog konstatera, att stämningen bland våra yngre vetenskapsidkare
knappast ger fog för bejakande av frågan. Den pessimistiska syn på det
akademiska befordringsväsendet, som är ganska allmän bland dem,
saknar icke all grund. Det är icke nog med att resultatet av
befordringsstriden i flertalet fall blir fullt acceptabelt. Det är också av
betydelse på vilket sätt man kommer därhän. Är det icke månne så,
att obehöriga inflytelser mer än en gång blivit stäckade först efter
hårda och långa strider, som lagt beslag inte bara på de sökandes
utan även på en hel mängd andra personers tid och kraft? Det kan
nog inte bestridas, att andra förhållanden än blott svårigheten att
bedöma den vetenskapliga skickligheten inverkat menligt på
befordringsärendenas gång: personliga intressen för någon sökande, önskan att
utestänga en förhatlig meningsriktning, synpunkter av rent
privatekonomisk art o. s. v. Hur skall nu den obefordrade
vetenskapsidkaren våga räkna på att han en gång skall kunna mobilisera de
krafter, som eventuellt komma att behövas för att motväga
inflytandet av dylika intressen? För detta fordras en tilltagsenhet, som inte
precis ingår i de egentligt vetenskapliga kvalifikationerna. Det fordras
också goda förbindelser med folk, som kan och vill draga en lans
för saken. Och hur skall man kunna förutse om allt detta skall
hjälpa, i den händelse obehöriga intressen verkligen komma med i
spelet?
Men det finns också en annan omständighet, som är värd att
observeras i detta sammanhang, nämligen det intryck dessa ständiga
befordringsstrider göra på skattebetalarna runt om i landet. Det vore alltför
optimistiskt att tro, att de skulle stärka universitetens anseende. Man
kan ju förstå, att de sökande, vilkas hela existens kan hänga på
ärendets utgång, gripa till överord i stridens hetta och kanske förgå sig
ända därhän, att de yttra ett eller annat vanvördigt ord t. o. m. mot
de akademiska fäderna. Svårare är det att förstå hur dessa fäder
själva understundom kunna bli så livligt engagerade i bataljen, att de
anfalla varandra med beskyllningar, som röra heder och ära, i stället
för att argumentera om själva saken. Dylikt imponerar ej på
allmänheten.
När det gått därhän, att bullret från dylika strider blir det enda
livstecken som folket ute i landet förnimmer från universiteten — då
är fara å färde för våra kulturhärdar. En eller annan nobelpristagare,
ett eller annat snille, vars namn bäres på ryktets vingar över världen,
förmår icke hjälpa upp saken — allra minst som en dylik rara avis
ingalunda är att företrädesvis söka i de akademiska lagerlundarna —
om allmänheten och de maktägande få för sig, att professorerna i
gemen äro Fliegende-Blätter-figurer, som slita håret av varandra för att
de ha olika åsikter om hebreiskans ursprung eller om tinget i sig.
Ännu värre är det om den uppfattningen blir allmän, att de
huvudsakligen intressera sig för andra saker än sin vetenskap.
Något måste göras för att hindra en sådan tingens utveckling. Man
kan icke utan vidare lägga skulden för vad som sker på de deltagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
