Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Ny Hamsunlitteratur. Av Sven Stolpe - Einar Skavlan: Knut Hamsun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
smådrag, som tillsammans ge hans sällsynt levande bild av Hamsun.
Kanske går han en liten smula för långt i sitt rörande intresse, när
han upprepade gånger fotograferar icke bara de hotellrum Hamsun
bebott utan också de granar, mellan vilka han vandrat i tankar, eller
den plats, där det hus stått, i vilket han skrivit ett av sina mera
berömda verk! Nå, överflöd är på denna punkt avgjort att föredraga
framför torftighet, och just därför att Hamsun alltid med sådan kraft
värjt sig mot alltför närgångna granskare och skildrare, kan man
verkligen uppskatta Skavlans intima porträttering. Det behöver
givetvis icke påpekas, att alla sensationella detaljer äro bannlysta. Skavlan
har med säker hand sovrat sitt material och — om man frånser de
nämnda bilderna — icke medtagit något drag, som icke varit av vikt
för hans helhetsbild av skalden.
Särskilt intressant är att i denna initierade biografi följa Hamsuns
verksamhet som föredragshållare och journalist, vilken av naturliga
orsaker icke varit oss svenskar så lättåtkomlig. Det visar sig — och
detta är kanske ett av de mest förbluffande dragen i Skavlans bok —
att Hamsun även varit en utomordentligt ivrig teoretiker. Hade man
till äventyrs velat uppfatta honom som den spontane naturdiktaren,
den genialt fabulerande, ursprungliga människan, så får man justera
sin uppfattning. Våra s. k. proletärförfattare bruka alltid peka på
Hamsun, då man förebrår dem bristande kultur — är icke Hamsun
autodidakt, har icke Hamsun nått högt utan studentexamen? Jo, men
det kan nu fastslås, vad man visserligen alltid haft på känn, att
Hamsun själv förvärvat en högst betydande barlast av personlig bildning.
Det är att märka, att han icke oreflekterat skapar ens så ologiska
och till synes nyckfulla och osammanhängande böcker som »Mysterier».
Tvärtom har han tidigare, efter vad som framgår av Skavlans
skildring, med all kraft opponerat mot den enligt hans mening andefattiga
och snäva psykologi, som man understundom möter särskilt i Ibsens
dramatik, denna »dramatiserade trämassa», för att begagna Hamsuns
eget praktfulla skällsord. Det är ett fullständigt litterärt program
han i september 1890 publicerar i Samtiden under titeln »Fra det
ubevidste Sjæleliv». Skavlan gör intet försök att utreda, var källorna
till denna 113^1 psykologiska uppfattning äro att söka — han nöjer sig
med att peka på Hamsuns bekantskap med Johannes Jörgensen och
de andra av »Taarnets» författare, med vilka Hamsun sammanträffat
på café Bernina i Köpenhamn. En svensk skulle väl i detta
sammanhang ha velat se Ola Hansson omnämnd. — Då Hamsun året därpå
far land och rike runt med ett föredrag om den stora norska
litteraturen — Ibsen, Björnsson, Kielland och Lie — så är hans avsikt
icke bara att riva ned utan också att presentera ett program för en
ny psykologisk litteratur. Han anser, om vi följa tidningsreferaten
som återfinnas i Skavlans bok, att denna stora norska diktning är
»i hög, ja i högsta grad bristfällig, vad nyanserad själsskildring,
ingående psykologisk analys beträffar. Nästan hela vår moderna
litteratur är konstnärligt sett grov, demokratiskt enkel framställning av
typer, karaktärer, händelser och tillstånd, med syftning mot samhällets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>