Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Striden om jordbruket. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu resonera många människor på följande sätt: man får ej
löpa några risker utan måste inrätta sig för alla eventualiteter
och däribland också för avspärrning. Men det är just det som
ej låter sig göra. Ty de produktivkrafter som riktas åt ett håll
kunna omöjligt samtidigt riktas åt ett annat; vi kunna omöjligt
ha mer jordbruk utan att samtidigt ha mindre industri. Och
under mycket antagliga förutsättningar skulle detta komma att
försvaga vår försvarsberedskap i st. f. att stärka den. Ty nästan
alla industrianläggningar kunna med ganska kort varsel
förvandlas till ammunitionsfabriker, men det är omöjligt att använda
lantegendomar för sådana ändamål. Det behövs alltså bara att
vi i ett krig ha tillgång till livsmedel men äro ur stånd att få
tillräckligt mycket ammunition utifrån, för att ökad
självförsörjning på livsmedelsområdet skall visa sig ha varit direkt skadlig
ur försvarsberedskapens synpunkt.
Verkliga sammanhanget är att ingen människa kan förutse
vilka slags varor som behöva produceras inom landet i händelse
av krig. Den enda effektiva materiellt ekonomiska beredskapen
ligger därför i största möjliga rörlighet hos näringslivet, så att det
med minsta möjliga tidsförlust kan ställas om i överensstämmelse
med krigslägets krav. Räknar man med avspärrning som
sannolik eventualitet, så blir därför den naturliga utvägen att skaffa
sig (rörliga) förråd av livsmedel för att vara försörjd under det
år som kan behövas för att lägga om jordbruket efter krigets
krav. Detta var på sin tid Krigsberedskapskommissionens
förslag. Denna kommission visade också att under förutsättning
av konsekvent livsmedelspolitik från krigets början skulle de
inhemska produktionsförutsättningarna kunna tillgodose det
fysiologiska livsmedelsbehovet; och läget har ej ur denna
synpunkt undergått någon försämring sedan förkrigsåren. Vill man
utan förutfattad mening gå igenom fjärde delen av
kommissionens betänkande, Folknäringen vid krig (1918), så tror jag det
skall erkännas att, t. o. m. under förutsättning av full
avspärrning, ett måttligt spannmålslager skulle vara enklaste sättet att
tillgodose folkets näringsbehov.
Därvid behövs dock en reservation. De mycket svagt
maskerade exportpremier på spannmål, som gå under namnet
utförselbevis och som efter berömligt tyskt mönster infördes i vårt land
1926, ha försvårat vår självförsörjning med spannmål, så till
vida som de gjort oss beroende av den import som den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
