Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Striden om jordbruket. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härmed är det utvecklingen faktiskt har försiggått. Eller är det
glömt att svenska jordbruksprodukter varit tullskyddade sedan
1888 och att spannmålstullarna ytterligare varit höjda sedan 1895?
Tanken på att slå en brygga mellan två var för sig lönande
perioder av ekonomiskt lönande jordbruk hör därför, icke annat
än jag kan se, till de oerhört talrika exemplen på ekonomiskt
riktigt tänkta men också nationalekonomiskt minst lika
opraktiska argument för understöd. Det är visst ingen tilltalande
tanke, men så vitt jag förstår ganska ofrånkomligt, att man får
avstå från detta slags planläggning för en till tid och karaktär
lika oviss framtid, såvida man ej i verkligheten önskar något
annat än det man säger, närmare bestämt att hålla näringen
uppe på en nivå som aldrig kan bli lönande utan understöd.
Helt annorlunda möjlig att komma till rätta med är,
åtminstone i teorien, den andra möjligheten, att bereda en mjuk
övergång till ett mindre omfattande jordbruk. Den första frågan
blir emellertid då, i vad mån det behövs några särskilda åtgärder
för en sådan övergång, och närmast i vad mån den kan komma
att därförutan vålla arbetslöshet.
Tydligen beror detta på möjligheten för andra näringar att
absorbera den arbetskraft som jordbruket måste frigöra. Nu får
emellertid därvid ej glömmas att alla näringar ha en betydlig
naturlig avgång av arbetskraften genom döden och tilltagande
ålder och att det så till vida ej behövs någon placering i andra
näringar. Därtill kommer sedan den rörlighet mellan näringarna
och framför allt just från jordbruk till industri och andra
näringar som har pågått i ett halvsekel och som ej kräver
särskilda åtgärder just nu. För egen del har jag intrycket — det
kan ej förnekas — att detta är tillräckligt; och särskilt slående
förefaller mig därvid erfarenheten vara från den svenska
järnhanteringens historia under de senaste åren. Vid en diskussion i
Nationalekonomiska föreningen den 29 mars 1928 om de då
föreslagna järntullarna, vars innebörd framgår av de tryckta
förhandlingarna, tillät jag mig peka på Stråssa alldeles nedlagda gruvor,
där arbetsstyrkan år 1923 hade varit 383 man, varav 329 från orten,
medan vid arbetslöshetsräkningen år 1927 bara 81 anmälde sig;
de övriga hade sugits upp av det övriga näringslivet — ett
exempel på vis medicatrix naturæ, det sociala livets underbara
anpassningsförmåga. Detta slags argumentering bemöttes med alla
slags skäl, och de flesta talare gåvo uttryck för sin orubbliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
