Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ett svårlöst mellaneuropeiskt problem. Av Herman Gummerus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upprättandet av ett självständigt Stor-Polen. Uppgiften var
ingalunda lätt, då ju de politiska ledarna där hemma samtidigt lika
energiskt gingo fram på den tysk-österrikiska linjen. Kejsar
Wilhelm och den gamle kejsar Frans Josef hade som bekant i
november 1916 erkänt Polen som en självständig stat, låt vara med
viktiga inskränkningar. Följden var att en stor del av det polska
folket ända till krigets slut höll fast vid vänskapen med
centralmakterna. Man var visserligen tvungen att avstå från
införlivandet av Preussens polska provinser med den nya staten, men
i gengäld kunde man hoppas på en förening av de ryska och
österrikiska delarna av det polska landet. René Martel stämplar
denna politik som vanhedrande servilitet, men glömmer därvid
att ännu i början av år 1918 ingen kunde förutse krigets utgång,
allra minst en förintande katastrof för Tyskland. Det gällde för
polackerna att gentemot centralmakterna icke spänna bågen för
högt, utan att taga emot det som bjöds.
Obekymrade om den politik som drevs i Warschau arbetade
Dmowski och hans vänner i Paris på den motsatta linjen. Av
Rysslands bundsförvanter i väster kunde han självfallet icke
begära mera än garanterandet av en vidsträckt autonomi åt Polen.
Först efter den ryska revolutionen utsträcktes programmet till
att omfatta full politisk oavhängighet. Efter bolschevikernas
statskupp och i synnerhet efter freden i Brest-Litowsk var det
ganska lätt att få ententemakterna att gå in därpå, men
svårare var det att förmå England och Amerika att lova åt Polen
de utomordentligt utsträckta gränser, som dess ledare från början
strävade efter. De ville nämligen återvinna åt Polen dess gamla
gränser av år 1771. Men icke nog därmed. Tyskland skulle
tvingas att avträda nästan hela övre Schlesien, en del av
mellersta Schlesien, provinsen Posen, största delen av Västpreussen
och hela det urtyska Ostpreussen. Det är ytterst intressant att
läsa, huru Dmovski och hans medarbetare — bl. a. pianisten
Paderevski — lyckades genomdriva en god del av dessa
fordringar, fastän de nödgades avstå från Östpreussen och gå in
på folkomröstning i övre Schlesien. På grund av avslöjanden
som gjorts av en tysk historiker tror sig René Martel kunna
påstå, att Dmovski under sina samtal med president Wilson i
Washington företedde förfalskade kartor till stöd för sina
fordringar. Dmovski hade till och med, om man får tro Martel,
djärvheten att påstå, att majoriteten av invånarna i Danzig vore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
