Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Krigets psykologi. Av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 T. HOLM
från den enskildes ytterligt begränsade synvinkel. Remarque’s
militära ram kring skildringarna från västfronten brister t. ex.
högst avsevärt i fakticiteten, vilket lätt kan bevisas. Men det
är icke den sortens fäkta, vi här efterlysa. Dem får man ur
andra källor. Sanningen framskymtar, där författaren själv
kanske minst anar det, i vissa skarpt belysta situationsbilder,
där konkretionens styrka låter äktheten obestridligt framträda.
Dessa drag utgöra det värdefullaste stoftet till studiet av krigets
psykologi.
Ett sådant studium tar gärna sikte på frågan: hur
behärskades massans psyke, hur kunde ledningen i dess olika instanser
så fullständigt och så länge som i verkligheten var fallet,
behålla greppet om ett levande redskap av sådana dimensioner
som världskrigets masshärar? Här duger ej längre den
Clause-witzska analysen, ty det sista kriget liknar på intet sätt dem,
ur vilka han hämtat sitt stoff, det liknar över huvud intet
föregående. Krigets väsen kan visserligen i princip sägas vara
oförändrat sedan Clausewitz’ dagar i så måtto, att dess
förnämsta handlingar äro betingade av samverkan mellan
individer, de äro, hur man än ser saken, viljeakter. Men just i detta
förhållande ligger också skillnaden mellan förr och nu.
Individernas antal räknas nu i millioner. Fältherren måste
räkna med fluktuationerna i dessa millioner av viljor, han måste
räkna med dem såsom irrationella faktorer, vilka, trots all
modern mekanisering, förbliva de utslagsgivande. Men härtill
kommer ett annat förhållande, som ytterligare komplicerar problemet.
Det är, säger Clausewitz, väsentligen slaget, som är prövosteiien,
och problemets kärna är därför att under denna
krigshandlingens kulmen hålla viljorna samman. Detta gäller för visso
än i dag. Men huru tedde sig ett slag på Clausewitz’ tid, och
hur ser det ut nu? Då var det för det första någonting relativt
sällsynt. Marscher, belägringar, lägerliv upptogo den vida
övervägande huvuddelen av kriget. Antalet slagdagar utgjorde en
mycket ringa bråkdel av det hela, och — det viktigaste av allt
— de kommo ytterst sällan i följd. Slaget varade några timmar,
därefter följde en avspänning, varunder nerverna fingo vila.
Att under de kritiska timmarna hålla mekanismens alla delar
i funktion var dåtidens förnämsta krigspsykologiska problem.
Många medel stodo härför till förfogande. Under dessa korta
och spänningsfyllda moment kunde fältherrens och hans under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
