Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Minnen och personskildringar. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
MINNEN OCH PERSONSKILDRINGAR
Carl Wilh. Böttiger: Självbiografiska anteckningar. Med
inledning av Gunnar Mascoll Silfverstolpe. (P. A. Norstedt & Söner. Kr.
4:—). Gunnar Olqf Hyltén-Cavallius: Ur mitt framfarna liv.
Hågkomster och anteckningar. (P. A. Norstedt & Söner. Kr. 8: 75).
Herman Rydin: Ur minnet och andra gömmor. I. (Albert
Bonnier. Kr. 9:50). Carl G. Laurin: Minnen 1868—1888. (P. A.
Norstedt & Söner. Kr. 12:50). J. Gust Richert:
Minnesanteckningar. (P. A. Norstedt & Söner. Kr. 5: —).. Herman Udden:
Västerås under femtio år 1875 — 1925. Anteckningar om
betydande företag, byggnadsverk och märkliga personer. (P. A.
Norstedt & Söner. Kr. 8:—). Knut Falk: Märkesmän inom vårt
ekonomiska liv. (Wahlström & Widstrand. Kr. 3: 75). Lydia
Wahlström: Glada givare. En bok om lärare och vänner. (P. A.
Norstedt & Söner. Kr. 6: 75).
I en tidning lästes nyligen en insändare, vari dottern till en för
länge sedan avliden professor tog bladet från munnen, bestred
sanningen av en del gamla historier, som bl. a. i ett nyutgivet
memoarverk berättats om hennes fader, och överhuvud uttryckte sin
indignation över det pietetslösa sätt, varpå anekdotberättare både i tal och
skrift ofta söka göra sig kvicka på död mans bekostnad. Man måste
ovillkorligen känna starka sympatier för den ärade insändarens modiga
och temperamentsfulla sätt att slå vakt kring det för henne dyrbara
minnet, och det kan nog inte nekas, att hon satt punkten på en sjuk
eller åtminstone ömtålig punkt. Hennes inlägg gav kanske en och
annan impuls till att eftertänka, om regeln de mortuis nihil nisi bene
icke borde iakttagas bättre än ofta sker, icke minst av hänsyn till de
efterlevandes känslor.
Benägenheten att utan skonsamhet och utan ömtålig omsorg om
sanningen låta sin kvickhet spela över de bortgångna är kanske
särskilt stor, när man skall skildra minnena från skoltiden och
studenttiden. Professorer och lärare ha av gammalt varit motiv för mer
eller mindre kvicka, mer eller mindre sanna och mer eller mindre
fina »historier», och de ha ofta fått gå till eftervärlden i karikerad
eller åtminstone högst ensidigt eller ytligt tecknad gestalt. Så mycket
är ju detta icke att förvåna eller beklaga sig över; ungdomar äro nu
en gång oförbätterliga spefåglar och tränga inte alltför djupt under
ytan, och deras »översittare» äro infamt påpassade, när det är fråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
