Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 25 februari 1930 - U-båtsfrågan inför flottkonferensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 149
delsfartyg anförde Leygues en synnerligen belysande statistik från
världskriget. Genom fientliga U-båtsanfall hade franska marinen åren
1914—18 förlorat 82350 ton, d. v. s. tre fjärdedelar av sin totalförlust,
brittiska marinen 191 090 ton eller en tredjedel av totalförlusten,
italienska flottan 20 120 ton eller en fjärdedel av totalförlusten. De
allierades hela förlust av örlogsfartyg genom U-båtsanfall uppgick till
312 860 ton. Därtill kommer den indirekta skada U-båtarna tillfogade
en fiendeflotta genom att hålla fiendens fartyg kvar i hamnarna eller
nödga dem till ständig verksamhet i en grad, som slete på både
manskap och maskiner. U-båten dolde sig genom att dyka, men även
jagaren dolde sig, genom rök- eller dimbildning. U-båten anföll utan
varsel, men tvekade man på starkare övervattensfartyg att anfalla
svagare förr än dessa kommit i tillfälle att effektivt besvara de
starkares eld? Det rykte U-båten fått för inhuman krigföring berodde
på det sätt, varpå den i vissa fall använts, men ej på själva
fartygstypen. En övervattensbåt, som bombarderar en kuststräcka, låter ej
sina projektiler skilja på kombattanter och non-kombattanter. Vid
minutläggning kan ingen räkna med att den förödande minan skiljer mellan
örlogs- och handelsfartyg eller mellan krigförande och neutrala fartyg.
Och minsprängda fartygsbesättningar kunna ej påräkna någon hjälp
från minan vid bärgning av livhanken. Som bevis på att U-båtar
även i handelskrig kunde uppträda folkrättsenligt och likväl effektivt
anförde Leygues de engelska U-båtarnas operationer i Nordsjön och
Östersjön under världskriget. Om U-båtarna sålunda kunde fylla
samma humanitära förpliktelser som övervattensfartyg, fordrade logiken,
att de också skulle åtnjuta samma rättigheter.
Leygues’ inlägg utmynnade i ett resolutionsförslag om tillsättandet
av en kommitté, som skulle utarbeta en konvention, öppen för
anslutning av alla sjömakter och stadgande att U-båtar gentemot
handelsfartyg skola strängt foga sig efter de regler, som nu gälla eller
framdeles komme att bestämmas för övervattensfartyg.
Japanska ombudet amiral Takoradi anförde en rad synpunkter, som
överensstämde med de franska. Han tillfogade en träffande
jämförelse med flygvapnet. Flygmaskinen kunde missbrukas, t. ex. genom
bombardering av värnlösa civila eller nedkastande av folkrättsligt
förbjudna gasbomber och den kunde utöva sin förödande verksamhet
både över land och hav, men något förslag om förbud mot luftskepp
och flygmaskiner hade ej avhörts. Italienske utrikesministern Grandi,
som ju ej helt avvisade förbudstanken, fäste dock samtidigt
uppmärksamheten vid en omständighet, som naturligare än de humanitära
argumenten förklarar Englands och Förenta staternas benägenhet för
totalförbudet. Han påpekade nämligen kort och gott — utan att
därav draga de nära till hands liggande slutsatserna — att »U-båten
är det enda vapen, som med någon utsikt till framgång kan användas
mot de slagskepp, som de mindre mäktiga flottorna ej äga». En
härmed jämförlig fransk erinran är, att U-båten som kun skapare fartyg
är oöverträffad; den är det enda slags fartyg, som kan gå genom en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
