Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Rasforskningen och Pan-Europa. Av Ivan Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 LITTERATUR
irländare ge upphov till en önskvärd avkomma. Detta påstående i
dess allmänna form torde på intet sätt kunna ledas i bevis.
Vederbörande iakttagare har kanske sett flera dylika misslyckade fall, men
just hans hänvisning till de lyckade äktenskapen gör det antagligt
att de ogynnsamma förbindelserna bero på sociala och ekonomiska
missförhållanden. Ur rassynpunkt sett böra ju alla tre möjligheterna vara
likvärdiga eller t. o. m. de skotsk-irländska förbindelserna riskfriast.
Nu är det emellertid givetvis så, att rasforskningen icke bedrives
endast från »nordisk» synpunkt. Felaktigheter och överdrifter ställas
i riktigare belysning genom forskare med andra utgångspunkter.
Utmärkt tjänst gör den välskrivna och rikhaltiga boken Les Raceset
FHistoire av Genéveprofessorn Eng. Pittard (Paris 1926), som
visserligen endast i förbigående befattar sig med dessa tvistefrågor. Han
påpekar bl. a. stillsamt att dessa föraktliga alpina kortskallar kanske
trots allt ha uträttat något, enligt fornforskningens vittnesbörd
möjligen rent av infört sädesodling och kreatursskötsel i Europa. »Et
ces inventions n’ont-elles pas déterminé plus de progrés sociaux, et
de plus longue durée, et de plus grands rayonnements, que toutes les
agitations batailleuses des Nordiques?»
Hur den förenklade rastron vinner anklang även på håll där man
borde vänta större omdömesgillhet, visar ett nyutkommet geografiskt
verk, första delen av Ewald Bansés Buch der Länder: Das Buch
Abendland (Berlin 1929), behandlande Europa utom Ryssland.
Författaren är en känd ehuru omstridd geograf som vill föra sin
vetenskap in på nya banor. Den kan icke nöja sig med att vara
beskrivande eller undersökande utan måste bliva konstnärligt gestaltande
och framför allt fatta och framställa det väsentliga av ett lands
»landskap» och »själ», med vilket senare tydligen förstås inbegreppet av
invånarna och deras kultur.
Vad som här intresserar är författarens ställning till rasfrågan. De
europeiska raserna värdesätter han på ungefär samma sätt som
Giin-ther, om möjligt dock med höjning av betyget för den nordiska rasen
och skärpning för den alpina. Nordfolken prisas i rent av
översvinne-liga ordalag, och även svenskarna hedras med vackra ord: bl. a. söker
svensken »aus seinem Leben ein Kunstwerk zu bilden», och det är
därför icke att undra på om han är »geniesserisch», jå
»verschwen-derisch». Det antydes att nordrasen har svagheter, men inga anföras,
och man får närmast det intrycket att den är för god för denna
världen »im Kampf mit niederen Trieben der fremden Rassen», som
äro mindre kräsna i valet av medel. Den alpina rasen förklaras utan
vidare vara mongolisk; den är visserligen kälkborgerligt stillsam och
närig men kan också té sig »mongolisch triebhaft». Bättre än den
nordiska härskarerasen passar den till fabriksarbetare, kontorsanställda
o. s. v., men det förefaller icke som om förf. ville ge den tillbörligt
erkännande för vad den härigenom uträttar. Till den alpina rasen
höra också, säger han, socialdemokratiens djupa led, men den duger
ej till att lämna ledarna, vilka äro judar eller nordmän. Hur föga
detta passar in på den svenska socialdemokratien, behöver ej utveck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
