Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Före jaktbössan. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRE JAKTBÖSSAN 331
bl. a. vinthundarna användning. Av parforcejakterna var väl
den ofta på präktiga målningar förevigade kronhjortsjakten den
mest glänsande, vildsvinsjakten kanske den farligaste idrotten.
Även mindre villebråd hetsades med hund, så utom räven i
lämplig terräng även haren. En särskild form av hetsen var
den ovannämnda nätjakten i de fall, då villebrådet förföljdes till
nätet av jägaren, ej inväntades av honom vid detta.
I regel brukade vid harjakten liksom alltid vid fågeljakten
falken eller höken övertaga hundens roll. Där hunden fick vara
med, var det för att uppspåra villebrådet, kanske också för att
apportera. Vid fågeljakt användes gärna en stående hund, som
markerade den på marken tryckande fågeln. »Kastandet» av
falken eller höken motsvarade då våra dagars flyktskott. Att
kasta jaktfågeln rätt var en förnämlig konst, säkert lika svår att
inlära som förmågan att träffa en flygande fågel med hagel. Men
jaktens egentliga spänning började dock först, när falken eller
höken fått flyga. Då gällde det för ryttaren att tätt följa de i
luften kämpande fåglarna för att vara till hands, när bytet
störtade till marken. Var det endast fråga om trögare och tamare
fåglar som rapphöns och skogsfågel, ställdes ej så stora anspråk
på ridskickligheten. Och skatans löjliga knep och kast kunde
man i lugn och rö skratta åt, medan den med uppbjudande av
all sin list sökte komma undan sin förföljare. Men även
falkjakten blev stor och farlig sport, när falkarna släpptes på
fågelvärldens verkliga flygkonstnärer såsom gladorna och framförallt
hägrarna. Hägerns nacktofs var också en av de stoltaste, mest
åtrådda jakttroféerna. Liksom hunden fick hjälpa falk och hök,
kunde för övrigt dessa tagas i anspråk vid hetsen med hund.
Man lärde nämligen rovfåglarna att angripa de djur, som voro
för snabba för hundarna, och uppehålla dem, tills dessa hunno
fram.
Även hetsen med hundar, falkar och hökar blev i Västerlandet
en exklusiv idrott, förbehållan hoven och den förnäma världen.
Det är de stora parforce- och falkjakterna, som framförallt äro
omspunna av sångens och sagans poesi, som stråla i festens
glans och prakt, som fortleva i minnet av djärva ryttarbragder.
Inför sådana bilder glömmer man gärna, hur mycket jakten
humaniserats genom det snabbt dödande moderna eldvapnet — när
det vilar i rätta händer. Men när vi nu övergå till några bilder
från den nordskandinaviska allmogens barbariska jakt och fångst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
