Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Före jaktbössan. Av B. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
B. BOETHIUS
Drev mot skjutpaviljong på udde. I bakgrunden åskådare.
H. Fr. von Fleming, Der volkommene Teutsehe Jäger, 2, Leipzig 1724, s. 230—231.
stora ryttarjakterna dogo mer och mer bort; den sista
falkene-raren avled år 1867. Tjänsten, som väl länge varit blott en
traditionsrik titel, indrogs då, och det gamla falkonerarbostället
vid Solna kyrka fick annan användning.
Fastän hetsen i det hela blev herrejakt, har den dock i en
säregen form bedrivits som typisk allmogejakt. Det är
skidrän-nandet efter villebrådet, som här åsyftas. I vår tid fortlever väl
detta jaktsätt egentligen blott i lapparnas vinterjakter på varg.
Men tidigare ha alla större vilda däggdjur hetsats på vintern.
Bland dylika villebråd ha kanske älgarna (och vildrenarna)
svårast att rädda sig, då de eftersättas av jägare på skidor. Det
är ej nog med att pulsandet tröttar ut djuren. Ligger det skare
på snön, som bär skidlöparen men ej älgen, såras därjämte
benen av den bristande skarens skarpa kanter; pågår förföljandet
länge nog, måste det stackars djuret pulsa sig fram med hudlösa
ben, jå med blottade benpipor. Under snörika vintrar ha också
ofta fullständiga utrotningskrig anställts, som till det yttersta
decimerat älgstammen i vida trakter av Norrland. Jaktsättet
anses vara en väsentlig anledning till älgens märkliga periodiska
förekomst i denna landsända (Ekman). Det enda försonande
draget i skidränningen efter älg är det vittnesbörd, denna idrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
