Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 1 juli 1930 - En karolin om Karl XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360 DAGENS FRÅGOR
riskt-kritiska fråga. Tills vidare måste man tillmäta memoarerna det
reducerade källvärde, som en sen uppteckning medför, men med denna
reservation förtjäna de all uppmärksamhet.
Löwens samvaro med Karl XII ägde rum dels 1712 under ett kort
besök i Bender, dels 1714—15 under försvaret av Stralsund och Rugen,
vari han deltog på en framskjuten post, samt även efteråt, tills han
1716 under det norska fälttåget föll i dansk fångenskap,, varur han
först efter konungens död blev fri. Såsom ung löjtnant hade han
1707 fått träda i hessisk tjänst — där han för övrigt gjorde den
blivande Fredrik I:s bekantskap — för att i det spanska successionskriget
i kamp mot fransmännen lära känna kriget och särskilt
belägringskonsten. Återkommen från Oudenaarde och Malplaquet och en rad
erövrade belgiska fästningar samt från umgänget med en Eugen av
Savoyen, hade han åtskilligt att förtälja och utfrågades också grundligt
av Karl om den västeuropeiska krigföringens detaljer liksom också
om vad man därborta hade att säga om den svenske konungen själv.
I samtal av denna art föll det av sig självt, att denne ej förhöll sig blott
frågande och lyssnande, och man kan förstå, hur begärligt den unge
officern lade på minnet, vad han på så sätt i sin ordning fick höra till
vederläggning av allehanda vanföreställningar i de nederländska kvarteren och
till motivering av Karls handlande som människa, krigare och
statsman. Den föreställning, Löwen härav gjorde sig om sin konungs
politiska tankegång i några av de brännande frågorna, skall i stark
förkortning här angivas. Anmärkas bör dock, att de kungliga
resonemangen därjämte äro starkt insprängda med rent etiska synpunkter
på en konungs ära och en mans heder, som man måste hålla i minnet
för att ej bilden skall bli osann och som förefalla själve Löwen väl
främmande för den snöda värld, i vilken vi leva.
Man klandrade runtom i Europa Karl XII för att att han i
Altranstädt framtvingade Augusts detronisation. Men sökte icke nyss de
allierade själva tvinga Ludvig XIV att avsätta sin egen sonson från
Spaniens tron? Polackerna, den svenske konungens förbundna,
be-svuro honom att icke utlämna dem till hämnden från en monark, vars
strävan var att undertrycka deras frihet, en strävan för vars
genomförande han ständigt åtrådde Sveriges lif- och estländska fästningar. Och
hur skulle den kunna få lämnas kvar på Polens tron, som en gång så
svekfullt brutit sitt ord och vid första motgång för svenskarna skulle
vara färdig att göra om det?
Man förvånade sig, att Karl ej accepterat tsarens fredsanbud, utan
från Sachsen gått mot Ryssland. Han skulle, svarar han, utan tvekan
ha godtagit dem, om ej däri saknats just det viktigaste. F"ör att vinna
en fast fot vid Östersjön hade Peter — vilken i övrigt märkligt nog
för Karl framstår som den minst svekfulle av hans fiender — börjat
sitt orättfärdiga krig, och den ville han aldrig offra. Och med sin
kända fallenhet för sjöväsendet skulle han där snart byggt en
fruktansvärd flotta, som i förbindelse med Danmarks skulle krossat
Sverige.
Redan denna synpunkt, faran från ett obesegrat Ryssland, gav svaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
