Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Till frågan om »Krigets natur» och det ekonomiska kriget. Av Torsten Gihl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undersåtar, betraktas som Förenta Staternas fiender och deras
egendom som fientlig egendom och följaktligen vara underkastad
beslag, konfiskation eller förstörelse. Och, tillägges det, detta är
blott en tillämpning av den regel, enligt vilken kriget gör den ena
krigförande statens medborgare eller undersåtar till fiender till
den andra krigförande statens regering, medborgare eller
undersåtar. Vad engelsk praxis beträffar behöver jag blott erinra om
att Englands beslagtagande av tysk egendom, som fanns i
England vid krigsutbrottet 1914, grundar sig på samma princip.
De engelska folkrättsförfattarna kritisera som sagt ganska
skarpt den Rousseauanska uppfattningen av krigets väsen och
en del av de argument, som därvid framföras, torde vara av
intresse. Den Rousseauanska teorien, säger t. ex. Hall, den kanske
främste exponenten för den engelska folkrättsuppfattningen, vilar
på en ren fiktion. Det går icke att draga en skiljelinje mellan
stat och individer. Statens vilja är individernas vilja, och det
är endast genom att öva tryck på individernas vilja, som man kan
framtvinga freden. Att i teorien skilja individerna från staten
med avseende på en mängd intressen, som dock i allmänt
gängse praxis erkännas bilda en utgångspunkt för att öva
påtryckning på densamma, är att ignorera fakta. Att skilja staten
från de individer, av vilka den är sammansatt, är att reducera
den till en tom abstraktion. — Vad man inom den engelska
folkrättslitteraturen framför allt invänder mot den Rousseauanska
teorien är, att den står i fullständig strid mot praxis, mot krigets
lagar och bruk, sådana dessa i verkligheten äro även enligt de
kontinentala författarnas uppfattning. Har det väl funnits ett
enda kontinentalt krig, där den Rousseauanska teorien faktiskt
tillämpats, fråga engelsmännen. Har väl en befälhavare under
angrepp på en av fienden besatt ort någonsin hejdat
artillerielden, därför att han visste, att dess fredliga invånare skulle
utsättas för beskjutning; har väl någon tvekat att bombardera en
befäst plats, därför att granatskärvorna eventuellt kunde träffa
kvinnor och barn? Och anse icke även de författare, som hylla
Rousseaus teori, att dylika åtgärder äro berättigade? Anse de
icke, att man har rätt att vägra den fredliga befolkningen att
lämna en belägrad stad, ehuru den därigenom utsättes för
uthungring? Blir icke befolkningen i ett ockuperat område utsatt
för kontributioner och rekvisitioner, som i realiteten bra mycket
närma sig till utplundring? Är icke privategendomens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
