Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Pelle Molin och Norrlandsskildringen. Av Henry Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PELLE MOLIN OCH NORRLANDSSKILDRINGEN 491
också lämna bidrag till den psykologiska uppfattningen av
diktaren. Geijerstam hade i Pelle Molin framför allt sett Sago-Gunnels
gosse, den unge vikingen, och betraktat Historien om Gunnel som
hans mästerverk. Ludvig Nordström, Tomas Lacks och
Öbacka-historiernas upphovsman, har däremot tagit fasta just på de båda
pojkhistorierna. I opposition mot Geijerstams värdering
framhåller han Jonas Lundmark som Molins största skapelse, »ty ur
denna illparighet växer med åren en hel bondekaraktär, som
stundom tar monumentala former , . . Här är hans konst störst,
här täcka hans eget och det allmänna ångermanländska lynnet
varann, och dessa historier böra bilda utgångspunkten för en
riktigare värdesättning av hans förmågas omfång och art». En
an-iian lösning av det psykologiskt-litterära problemet har
emellertid givits av Attorps, vilken betraktar En ringdans medan mor
väntar som Molins konstnärliga kulmen och björnskildringarna
som hans yppersta karaktärsskapelser; i återgivandet av denna
stora och primitiva instinktvarelse, som visserligen kunde gå till
anfall med drabbande ramar och stickande ögon men också
kunde stå och gotta sig i solgasset, nöjd och tillfreds med hela
världen, hade han funnit sin närmaste själsfrände, Man märker
redan här, att Attorps med förkärlek tagit fasta på den vänligare
och blonda sida, som fanns hos Molin. Han opponerar nämligen
icke endast mot skevheten i Geijerstams sentimentalisering av
bilden, varemot det redan förut eftertryckligt polemiserats. Han
står också främmande för den i direkt opposition mot Geijerstam
framsprungna nya ytterlighetsuppfattning av Molin — företrädd
exempelvis av N. E. Ritzén och Näsåkersopinionen — som
framför allt betonat den odrägliga lättjan och det sturska
gå-påarhumöret, över huvud taget de ofördelaktiga karaktärsdragen
hos diktaren. Molins överdrivna stolthet och genstörtighet under
Näsåkerstiden får enligt Attorps sin rimliga psykologiska
tolkning i hans starka känsla just denna period av att vara en
urspårad, en snart alldeles misslyckad existens. Och om detta hos
Attorps mera kommer som ett momentant medgivande av de
hårda villkoren för diktaren, beror detta väl mindre på att han
undervärderat bildens mörkare inslag än att han i sitt
ställningstagande haft att kämpa på två fronter.
37. Svensk Tidskrift 1930.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
