Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 1 nov. 1930 - Inför valen i Österrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514 DAGENS FRÅGOR
ordningen. På oppositionspartiernas valmöten tar man naturligtvis
med tillfredsställelse fasta på dylika regeringsutfästelser men ger
samtidigt uttryck åt en stillsam undran, om han med detta syftemål
för ögonen handlat riktigt välbetänkt då han anförtrott de båda för
ordningens upprätthållande närmast ansvariga ministerämbetena åt två
hemvärnsledare. Inrikesministern är nämligen hemvärnens nyvalde
högste chef, furst Starhemberg, och justitieministern är ledaren för
hemvärnen i Salzburg, d:r Hueber. Den sistnämnde uttryckte för
övrigt på ett valmöte sitt djupa beklagande av att Adolf Hitler, de tyska
nationalsocialisternas ledare, avböjt Huebers vänskapliga anmodan att
ägna ett par veckor åt valkampanjen i Österrike. Hitler hade svarat,
att han för ögonblicket var alltför upptagen av den tyska politiken
för att besöka sitt forna fädernesland, där efter ministären Vaugoins
ämbetstillträde intet inreseförbud längre skulle stänga honom ute.
Det är närmast denna ministärförändring, som framkallat valen.
Ministären Schober styrde med en nödtorftigt sammanhållen
regerings-koalition av kristligt-sociala, stortyskar och bondeförbund. Själv stod
förbundskansleren utanför partierna. Han hade vunnit sin stora
personliga auktoritet genom att som Wiens polischef effektivt bekämpa
alla omstörtningsförsök i den röda förbundshuvudstaden, och han
hade befästat den genom att, stödd på armén och polistrupperna,
hindra fascistiska »hemvärn» och socialistiska »skyddsorganisationer»
att mäta sina krafter i ett formligt inbördeskrig. När hemvärnen
stormande krävde en djupgående författningsändring och
socialistledarna beredde sig att med vapen försvara den vid revolutionen
tillkomna författningen, hade det lyckats Schober att på den
parlamentariska kompromissens väg genomdriva en partiell författningsändring,
som visserligen ej tillfredsställde någotdera ytterlighetspartiet men
dock för stunden sköt den ömtåliga författningsfrågan i bakgrunden
och för övrigt ej oväsentligt ökade förbundspresidentens
maktbefogenheter. Nu i höst inträdde emellertid obotlig söndring i Schobers
ministär, dess kristligt-sociala medlemmar under vicekansleren Vaugoins
ledning utmanövrerade Schober i en tvist om en utnämningsfråga, hela
ministären avgick, och Vaugoin bildade det nya kabinettet. Då
stortyskar och bondeförbundare vägrade stödja Vaugoin, måste han
upplösa nationalrådet för att få ny majoritet och allierade sig i detta syfte
med hemvärnen, vilkas ledare befunnos benägna att fresta
vallyckan efter att förut länge ha drömt om andra vägar till makten.
Två hemvärnsledare ingingo, som ovan nämnts, i ministären, och i
Wien och Salzburg slöto hemvärnen valförbund med de
kristligt-sociala. I förbundsrepublikens övriga »länder» ha de bildat egna
valförbund, och deras allians med de kristligt-sociala har enligt Vaugoins
egen försäkran blott en enda gemensam programpunkt: »front mot
austromarxismen», d. v. s. mot socialdemokrater och kommunister.
Vaugoin har under valstriden varit angelägen om att betona, att man
ej strider om några utrikespolitiska tvistepunkter utan att god
grannsämja åt alla håll nu som förut är kännetecknet på Österrikes
utrikespolitik. Till utlandets lugnande anförtrodde han också utrikes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
