Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ett folks återuppståndelse. Av S. Neander-Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT FOLKS ÅTERUPPSTÅNDELSE 567
Nu fördrevo emellertid araberna sina berbiska grannar från
hela Djebel. I stora, hemlösa skaror strömmade berberna ut
mot kusten till staden Zuara nära den tunisiska gränsen, där
de lyckades hålla sig kvar trots de ständiga arabiska angreppen
tack vare ett verksamt stöd från den lilla italienska garnisonen
i staden.
I denna förtvivlade situation är det förmodligen ett eller
annat berbiskt ljushuvud, som har fallit på den lyckliga idén, att
det också för framtiden kunde vara av en viss nytta att söka
närmare anslutning till dessa italienska kristenhundar från andra
sidan havet. Italienare och berber nåde på en gång fått en
gemensam fiende att kämpa mot, och detta faktum blev
bestämmande för berbernas politik för all framtid. Det finns sålunda
icke en berber, som någonsin har brutit mot den hans folk
påtvingade trohetseden till den italienska kronan. Berberna ha
varit obrottsligt samvetsgranna i uppfyllandet av sina
undersåtliga plikter — t. o. m. i den grad, att folkets flertal efter tjugo
års italiensk ockupation allaredan talar flytande italienska. Jag
har under en vecka i Tripolis sammanträffat med ett flertal
berber inifrån öknen, som talade en så absolut felfri och klingande
toskanska, att icke ens de mest grättna Danteättlingar borde
ha någonting att invända vare sig mot deras uttal eller deras
vokabulär.
Italienarna hyste emellertid till en början absolut ingen
förståelse för dessa vänliga närmanden från berbernas sida. Det
skulle nämligen komma att dröja länge, innan de hade fått ett
helt och riktigt begrepp om den inre politiska situationen i sin
nya koloni, och ännu så länge utdelade de frikostigt både pengar
och vapen till de arabiska hövdingarna i hopp om att på det
sättet kunna vinna dem. Under tiden vågade sig ett fåtal
berber åter tillbaka till sina gamla hem i Djebel men bara för att
på nytt bli trakasserade av araberna, som frånrövade dem deras
kvinnor och deras boskapshjordar. Över hela Tripolis pågick
det ett reguljärt guerillakrig, där berberna alltid dukade under
— ensamma eller i sällskap med de italienska bundsförvanterna.
År 1922 betecknar vändpunkten i den italienska
kolonialpolitiken i Tripolis. Intill detta år hade italienarna ständigt hållit
sig på defensiven; den italienska regeringen behandlade små
arabiska rövarstammar med deras scheiker som jämnbördiga
statliga storheter, avslöt vapenstillestånd med dem och ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
