Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 2. 10 mars
- Macanlay redivivus. Av Herman Brulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Swift, Addison och Steele, fick pressen en betydelse för de
politiska och allmäntmänskliga problemens dryftande, som, vad än
de särskilda författarne avsågo, luckrade upp marken för den
spirande »upplysningen». Trots de alltjämt, om ock numera i
oblodig form, rasande religiösa fejderna nådde både den
principiella toleransen och den frivola skepticismen alltmera plats
i sinnena. England 1714 var i mångt och mycket ett annat än
England 1702.
*
Det är en lika krävande som tacksam uppgift att skriva det
historiska drama, vartill den perioden lämnar stoff. Och lika
mångskiftande som dess olika scener voro de uppträdande
personernas karaktärer, ofta allt annat än föredömliga i sin
politiska och personliga moral, men därför ej mindre tilldragande
för eftervärldens intresse. Nogsamt undvikande att ge dem vare
sig övermänskliga eller omänskliga drag, visar Trevelyan en
icke vanlig förmåga att göra dem sannolika och gripbara.
Queen Anne först och främst. Hon var ingen fascinerande
och gåtfull kvinnogestalt, varken lik Elisabet eller sin egen
farfarsfarmor Maria Stuart; snarare kunde man kanske — utan
att pressa jämförelsen — tänka något på Viktoria. Liksom hon
dyrkade sin prince-consort, var Anna trofast hängiven sin —
i rak motsats mot denne — »notoriskt dumme» make, prins
Georg av Danmark. Honom hade hon skänkt åtminstone
femton barn, fast intet av dem upplevde hennes tronbestigning.
Hennes »engelska hjärta» var en ovärderlig tillgång gentemot
hennes självkära landsmän, som knappast fördragit sin
holländske befriare. Giktbruten, passiv och tystlåten, var hon ändå
långt ifrån något motståndslöst verktyg i vänners och
gunstlingars händer, det fick den ene efter den andre av dem med
tiden erfara.
Ännu störde emellertid inga allvarliga slitningar samlivet
mellan »Mrs. Morley» och »Mrs. Freeman», drottningen och
hennes förtrogna, Marlboroughs temperamentsfulla maka. På
samma gång Marlborough utgör centralfiguren i Trevelyans
bok, söker denne mäta honom med vanliga mått — »utanför
det normala endast i sitt snille, kan han ha letts av motiv bra
lika dem som behärska folk av mera vanligt slag». Men hans
gåta kvarstår dock olöst. Han var icke blott en av världens
yppersta härförare och en fulländad diplomat, han var också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 27 01:21:21 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1931/0076.html
