Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 mars - Litteratur - Svensk skönlitteratur i Finland 1930. Av Göran von Rettig - Ture Jansson: Jag är en konung - Olof Enckell: Ett klosteräventyr - Harald Hornborg: Madame d’Ebère
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 81
det myckna medelmåttiga, som producerats i Finland. — En författare,
som intresserar, är Ture Jansson, som efter flera års tystnad bidrog till
julfloden med novellsamlingen Jag är en konung. Det förefaller,
som om däri sammanförts spridda stycken av de tysta årens möda och
kamp; författaren hör heller icke till dem, som köpa sig fria från livets
problem med lättvindiga kompromisser. Allt detta gör, att innehållet blivit
bland de mera brokiga, liksom i ett skåp, där man under åren samlat
souvenirer av större eller mindre värde; de som verkligen betytt någonting
för ägaren kanske den nyfikne rynkar på näsan åt. Bäst synes mig Ture
Jansson i några små skisser, som i sin en smula hjärtlösa ironi och elegans
föra tanken till Hjalmar Söderbergs historietter (»Se hjärtat», »Att
betrakta sin hustru»), och i några bikter om allvarlig själskamp inför den
stora meningslöshetens problem (»Mystikern i Salviigränd»), medan i
andra fall sentimentalitet och schablonmässighet kan fördärva goda tankar
eller författaren kan hemfalla åt en grotesk humor av häpnadsväckande
platthet. I allt gör han intryck av en begåvad författare, som har mycket
att ge, men som ännu söker sin uttrycksform och, framför allt, sina gränser.
Olof Enckells debutbok Ett klosteräventyr är en av de mest
givande bekantskaperna i fjolårets galleri. Den handlar om en ung mans
planlösa resa för att rekreera ett trött och tungsint intellekt, hur han
hamnar i klostret Valamo, där han några dagar blir munkarnas gäst, och hur
hans mottagliga sinne reagerar för och har sin uppgörelse med de olika,
mer eller mindre religiösa inställningar till livet, som han här möter.
Bokens och resenärens facit blir ren negativism; det som till slut blir kvar är
vördnad för ödmjukheten och dödens stora avlägsna »njutning» — längre
kan man ju knappast komma i livsfömekelse. Man skulle utan vidare
hänföra boken — med all honnör för dess stora förtjänster — till
skildringarna av »ungdomens ef ter krigsmentalitet», om icke själva denna
negativism hade en sådan intellektuell spänstighet och klarögdhet, författarens
iakttagelse ett sådant levande livsintresse, och man kommer långt på sidan
om det riktiga omdömet genom att inrangera Enckell bland spleenens,
trötthetens och skepticismens förkunnare.
Någon roman av märkligare mått bjöd icke fjolåret på. Harald
Hornborg hör dock redan till dem man skulle sakna i julfloden. I en tredje
ganska diger roman tumlar han alltfort sin fruktansvärda fantasi fram
genom decennierna i hertigdömet Flustringens omväxlingsrika krönika,
och man förmärker ingen avmattning i fabuleringshumöret. Madame
d’E b é r e är en skön dam av behagliga men lätta seder, på sidolinjen
befryndad med Flustringens hertighus, och det är hennes stundom muntra,
alltid stormiga och på ändan olyckliga levnadsöden och hennes förslagna
intriger vi här få följa på landsvägar och i städer Europa runt under
1700-talets förra halft. Författarens typgalleri tycks aldrig ta slut, han
spinner intrigen med lekfull lätthet, och han har en särskild förmåga att i
öden och äventyr omärkligt smyga in en spetsig men godmodig
samhällssatir. Man skulle önska att denna roliga art av förströelselitteratur kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
