Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 mars - Dagens frågor - Militärmanskapets civilanställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 DAGENS FRÅGOR
ning av civilanställningsfrågan är det enda, som kan hindra de
samhälls-fientliga organisationerna på ömse håll från att bland sig enrollera de för
dem så högst värdefulla elementen. Och saken har även en militär sida.
Ju mer ofullständigt utbildade våra värnpliktiga bliva, ju mindre de, efter
den nuvarande korta utbildningen, äro dugliga att fylla de krav, som under
nutida förhållanden ställas, desto nödvändigare är det att i det f. d.
underbefälet och stammanskapet äga en duglig och pålitlig mobiliseringsreserv.
En kort utbildningstid för de värnpliktiga kräver ökad omsorg i fråga om
det stadgande element, som denna mobiliseringsreserv bör utgöra inom
värnpliktsarmén.
Statens intresse och statens värdighet fordra, att bestämda åtgärder
vidtagas och att ett praktiskt resultat blir följden av dessa» Visserligen torde
de f. d. fast anställdas närmaste militära befäl numera i görligaste mån
söka minska svårigheterna. Detta kan ske t. ex. genom att icke förvägra
avsked för underbefäl, som före den stipulerade kontraktstidens utgång
lyckats erhålla möjlighet till civil anställning. Givet är, att det icke länder
till fördel för det planlagda utbildningsarbetet, att t. ex. en såsom
instruktör vid en skola placerad furir ry ekes bort mitt under arbetsåret. Men på
de allra flesta håll lära cheferna i detta avseende låta sina naturliga
betänkligheter fara med tanke på de eljest ökade svårigheterna för
underbefälet. Ett annat sätt att underlätta de uttjäntas civilanställning ligger
i det närmaste kompanibefälets ofta iakttagna strävan att inom industrien
och affärsvärlden eftersöka lämpliga platser för sitt folk.
Allt detta leder dock i relativt få fall till resultat. Det är fullt
begripligt, att många enskilda arbetsgivare icke utan vidare vid anställning kunna
bereda företräde åt de förut vid krigsmakten anställda, vilka fullgjort sitt
arbete i militärtjänst under just den tid, då deras jämnåriga förskaffat
sig en direkt yrkesutbildning. Detta förhållande understryker f. ö. än mera
statens plikt att här träda emellan. Men mången gång skulle nog icke
desto mindre platser kunna beredas på den allmänna arbetsmarknaden, om
mera förståelse för saken visades från arbetsgivarehåll. Det är sannolikt,
«tt den ofta skönjbara tvekan att anställa en f. d. militär bottnar i
missuppfattning om de anställningssökandes brukbarhet och allmänna
duglighet. Denna missuppfattning är, med hänsyn till förhållandena längre
tillbaka i tiden, måhända förklarlig. Men i nuvarande stund är den grundlös.
Underbefälet av våra dagar är icke detsamma som för 15 å 20 år sedan.
De stamanställdas skara rekryteras bland ynglingar med de bästa
förutsättningar att göra sig gällande på vilken plats de än komma, Vid sitt
inträde i militär tjänst ha de ofta bakom sig en icke föraktlig både
teoretisk och praktisk utbildning vid skolor och kurser. I militärtjänsten få de
lära sig ordning, arbetsamhet, de få vana att handskas med folk, de erhålla
slutligen en ökad allmänbildning och en viss reda i sina praktiska
färdigheter, vilket allt gör, att de lättare kunna riktas in på nya områden.
Även en annan feluppfattning kan någon gång komma till synes. Man
kan få höra frågan: varför har den arbetssökande fått sluta sin
militärtjänst? Har han visat sig ingenting duga till? Hela den tankegång som
ligger bakom en dylik fråga är grundfalsk. Det har redan sagts, att endast
ett försvinnande fåtal av de fast anställda kunna beredas längre tids an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
