Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 10 mars - Dagens frågor - En finsmakares minnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 DAGENS FRÅGOR
land alltid kommit i beröring med folk ur olika samhällsskikt, är honom
helt och hållet osympatisk, och från beväringstiden minnes han egentligen
endast några restaurangmiddagar och en smula studentsång. Att det finns
samhällsnyttiga människor utan estetiska intressen och utan salongsvana,
framgår ej av det oerhörda persongalleriet, ehuru man väl knappast kan
antaga att förhållandet är författaren obekant,
Så gestaltar sig denna självbiografi till ett slags triumf sång, »hurra vad
jag är bra», ehuru denna då och då avbrytes av några dygdiga men
uppenbarligen påklistrade fraser om att »jag» ju kunde ha varit ännu något
bättre. Man kan egentligen inte säga att författaren är högfärdig eller
övermodig; han är endast oändeligen belåten, främst med sig själv, men
dessutom också med hela den övriga världen, desto mera, ju närmare den
står honom. Mat, vackra kvinnor, musik, tavlor, goda böcker, konstnärliga
affischer och snälla människor — allt är lika utmärkt, och utmärkt på
samma sätt. I denna alltomfattande livsglädje, vilken nog är ganska
utmärkande för hela d:r Laurins produktion, finns det icke rum för någon
egentlig differentiering. Alla mera ingående personskildringar bestå av en
eller flera anekdoter jämte en förklaring att vederbörande var en
»hederskula», och på bilderna återfinnas präster, teaterbiljetter (mest till parkett),
professorer och kokotter omväxlande med skådespelerskor, velocipeder och
inbjudningskort till författarens bröllop. Man läser och läser; skulle man
tappa bort sidan, gör det ingenting, ty alla sidor äro varandra ungefär
lika. Det hela påminner slående om den mera förtjusande än närande rätt,
som under namnet »änglamat» brukade förekomma vid gamla tiders
söndagsmiddagar.
Bokens svagheter motsvaras emellertid av minst lika stora förtjänster.
Även den som stöter sig på dess något självbelåtna överklasskaraktär
tvingas att motvilligt erkänna, att den är synnerligen underhållande, delvis
enastående välskriven samt försedd med ett ur alla synpunkter
utomordentligt värdefullt illustrationsmaterial. Skildringarna av mostern fröken
Rohtlieb och av häradshövding G. B. A. Holm, som man känner igen från
»Människor», torde jämte interiörerna från det Norstedtska förlaget och
kapitlet om Paris omkring år 1890 höra till dess mest värdefulla delar.
När man läser dessa, kan man icke annat än beklaga, att författaren
icke i allmänhet varit i stånd att begränsa sig mera utan serverat en så
utspädd soppa. Det mest älskvärda är slutligen, att författaren aldrig
söker göra sig bättre än han är: en välvillig och trevlig gammal farbror
utan större vyer men med ett lovvärt intresse för lättbegripliga konstverk
av vad slag de vara må. I själ och hjärta är han nog också själv fullt
medveten om sin begränsning, även om detta icke alltid är fallet med hans
mindre kritiska beundrare. Slutomdömet blir därför också, att boken är
icke blott läsbar utan även läsvärd, åtminstone för den som antingen har
gott om tid eller också är i stånd att med Urskillning vända två eller tre
blad i sänder.
En viss brist på förståelse för den estetiskt obildade och utanför de
stockholmska kulturkotterierna stående svenska allmänheten genomgår,
troligen oavsiktligt, men icke desto mindre fullt tydligt, dessa minnen. Låt
vara att den givetvis är betingad av att författaren här, i motsats mot vad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>