Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 16 april - Om processreformen. Några ord i anledning av den kungl. propositionen. Av Ernst Kallenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM PROCESSREFORMEN 109
en sådan gestaltning, förtjänar propositionen i denna centrala
del enligt min åsikt fullt gillande. Dock skulle jag vilja vida
starkare än i propositionen skett betona, att i vårt vidsträckta
land med dess i mycket olikartade förhållanden i olika
landsdelar det ingalunda alltid kan vara möjligt att koncentrera
hela huvudförhandlingen till ett enda rättegångstillfälle.
Uppskov torde i åtskilliga fall visa sig vara av nöden, men
frånsett exceptionella omständigheter bör det kunna vara
tillräckligt med ett enda uppskov. Med hänsyn till det nu påpekade
förhållandet är det — vilket jag här ännu en gång vill
understryka — av stor praktisk vikt, att protokollet har den
fullständighet, att upprepning, i all synnerhet av vittnesförhören,
ej behöver äga rum. Jag kan ej heller bortse från, att
underrätterna, särskilt de med endast en lagfaren domare besatta
häradsrätterna, sannolikt ganska ofta ej skola i större mål vara
beredda att genast efter handläggningens avslutande avkunna
dom utan vilja begagna den, låt vara jämförelsevis korta, tid,
som lagen kan medgiva, till att betänka sig. Jämväl från
denna senare synpunkt sett visar sig behovet av, att domaren
till stöd för sitt minne har ett protokoll att lita till.
Vad härefter angår processen i de högre instanserna, så är
all anledning antaga, att i flera viktiga ämnen meningarna
icke gå mycket i sär. Offentligheten bör vinna insteg i dessa
instanser, och tillfälle till en fullständig muntlig
partsförhandling med bevisupptagning bör finnas. Att kungl, propositionen
icke divergerar på dessa punkter, behöver knappast nämnas.
Huruvida den muntliga förhandlingen bör vara obligatorisk
— i vilket fall part, som ej inställt sig vid denna förhandling,
drabbas av utevaropåföljd — eller bör bero på begäran av part
eller förordnande av domstolen, därom råder delvis
meningsskiljaktighet. Jag har redan tidigare uttalat mig mot
obligatorisk muntlig: partsförhandling, med undantag för grövre
brottmål, och skall ej nu ingå i någon utläggning av de skäl, som
kunna anföras till stöd för den ena och andra meningen.
Propositionen har beträffande hovrätterna gått en medelväg, i det att
den icke funnit sig böra förorda obligatorisk muntlig
förhandling i mindre tvistemål och brottmål; för högsta instansen har
däremot icke gjorts en motsvarande skillnad. Denna
sistnämnda fråga (om muntlig förhandling i högsta instansen) står
i nära sammanhang med högsta instansens ställning såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
