Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 29 maj - Flygvapnet och kommande krig. Av Gustaf Sergel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro ägnade att skapa delvis nya former för kriget, fastslå de,
att luftkriget måste följa samma lagar som kriget på
jordytan.
Invändningar kunna göras mot bägge åskådningarna; mot
den förra för att den ej tar hänsyn till vissa otvivelaktigt
förefintliga grunddrag i krigets väsen; mot den senare för att
icke tillräckligt hava beaktat de betydelsefulla förändringar,
ett nytt vapen kan framkalla. Det är emellertid på dessa bägge
element — de bestående grunddragen och möjligheterna av nya
perspektiv — som svaret på frågan om luftvapnets roll och
inverkan på kriget måste bygga.
Kriget är och har alltid ytterst varit en kamp mellan viljor.
Att bryta motståndarens vilja är krigföringens mål. För att
nå detta måste man försätta fienden i ett sådant läge, att han
hellre avstår från det, för vilket han en gång grep vapen, än
uthärdar den uppkomna situationen. Alltsedan i historiens
gryning stammar kämpade mot varandra, och med stegrad
skärpa, ju mer samhällsorganisationen fortskridit, har det
blivit tydligt att krigföringens hot eller tryck måste riktas mot
motståndarens livsbetingelser för att ett avgörande skall kunna
åstadkommas. Men förutsättningen för att detta tryck skall
kunna verka har samtidigt varit att motståndaren gjorts mer
eller mindre värnlös. Endast sedan detta skett, ha de egna
maktmedlen helt kunnat användas för påtryckning mot det
fientliga samhället — statens — »livscentra». Endast
härigenom har det egna samhället — den egna staten och den egna
befolkningen — kunnat skyddas från motståndarens våld och
tryck.
För all krigföring gäller koncentrationens lag. Kampens
avgörande är alltid bundet till ett visst tidsmoment, det må mätas
i timmar, dagar eller veckor. Det gäller att till detta
tidsmoment koncentrera ett maximum av krafter. Av detta krav
på koncentration framgår, att av de bägge mål, mot vilka
krigföringsmedlen kunna rikta sig: fiendens stridsmedel och fiendens
livscentra, icke mer än ett kan eller bör väljas åt gången. Ett
annat förfaringssätt måste leda till koncentrationens motsats,
till kraftsplittring. Det kan då vid första påseende synas
önskvärt att genast insätta de egna stridsmedlen mot källan för
fiendens motståndskraft. Om detta vore möjligt, skulle ju
målet — krigets avgörande — ligga närmare. Men det är sällan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
