Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 29 maj - Litteratur - Det nya Italien. Av Per Engdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 189
ligt vänstersocialistiskt manifest med vissa nationalistiska tillsatser på det
utrikespolitiska området. Sålunda krävdes införandet av åtta timmars
arbetsdag, liågot som fascismen också senare förverkligade, vidare
monarkiens avskaffande till förmån för en parlamentarisk republik, införandet
av rösträtt även för kvinnor, införandet av en kapitalskatt, som ytterst
syftade till att överföra allt kapital i statens händer, samt de olika
näringsgrenarnas organiserande i av staten erkända syndikala organisationer.
Mussolinis tanke torde ursprungligen ha varit, att fascismens anhängare
skulle bli det ledande skiktet i en socialistisk arbetarrevolution, de skulle
fullfölja det mål, mot vilket Italien enligt de socialistiska interventisternas
uppfattning strävat under kriget. I sin polemik mot den tidigare
litteraturens skeva framställning av fascismens äldsta historia torde emellertid
Tingsten i någon mån ha överskattat det socialistiska programmets
betydelse. Det nationalistiska inslaget var redan från början det mest
framträdande, och i sin tidning Popolo d’Italia sysslade Mussolini företrädesvis
med utrikespolitiska problem, sådana som Fiumefrågan och Italiens
diplomatiska nederlag i Versailles. Mussolinis försiktiga hållning under
fabriksockupationernas första fas var ren konjunkturpolitik, och svängningen
över åt den borgerliga aktivismen var nog mera förberedd än vad
Tingstens framställning ger vid handen.
Hur därmed än må förhålla sig, stodo fascisterna på kongressen i Bologna
1921 färdig som den ledande gruppen inom de kretsar, vilka inriktat sig
på kamp mot den italienska socialismen. De antikapitalistiska
programpunkterna sjönko i bakgrunden, och kampen mot av socialdemokratien
behärskade kommuner och fackföreningar blev allt mera energisk och
målmedveten, samtidigt som den några och trettio man starka fascistiska
parlamentsgruppen drev en ganska moderat borgerlig politik. Mussolini
spelade under denna tid ett glänsande dubbelspel, som underlättades av
socialisternas principiella motvilja mot att inträda i borgerliga regeringar,
och som helt och hållet vilseledde opinionen. Allmänheten levde efter de
misslyckade fabriksockupationerna i en sorts socialistskräck, man fruktade
en revolution efter ryskt mönster, trots att inga möjligheter för en sådan
förelågo, och man favoriserade därför fascismen som den enda räddningen
ur en överhängande fara. I parlamentet kom Mussolinis allt annat än
revolutionära hållning att framstå som hans verkliga politik, medan hans
flammande revolutionsretorik utanför parlamentet tolkades som
meningslösa fraser, avsedda att hänföra de fascistiska massorna. Ända till den
tidpunkt, då fascismen stod i begrepp att skrida till direkt aktion, var det
verkliga sammanhanget höljt i dunkel för det borgerliga Italien.
Förutsättningarna för denna politik äro att söka framför allt i .den
illusionslösa relativism, som utgjorde fascismens ursprungliga ideologi.
Alla teorier, alla filosofiska system äro tomma illusioner, med vilka den
ledande eliten eldar massorna till heroiska uppoffringar i den av eliten
förda politikens tjänst. Massorna behöva något att tro på, men den
individualistiska eliten kan icke böja sig för tidens gudar; den tror icke på de
illusioner, den begagnar sig av. Det enda värde, som existerar, är livet
självt, och därför äro de enda värdefulla handlingarna de, vilka springa
fram ur den ursprungliga, primitiva instinkten. Det är till denna livets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
