Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 19 juli - Litteratur - En, tysk apologi för England. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 247
Lloyd Georges förslag om fixering av den engelska och tyska flottans
styrkeförhållande vittna om en »bottenlös oförskämdhet» och att han, om
förslaget framställdes officiellt, skulle »svara med kartescher». Det var
Vilhelm II: s och hans mäns stora olycka, att de, fångna i
vanföreställningar om »det perfida Albion» och den engelska »krämarandan», togo
britternas sorglöshet för förställning och deras generösa, uppriktigt
menade samförståndsförslag för fällor.
Kantorowicz’ undersökning av den engelska imperialismen och jingoismen
utmynnar i påståendet, att den förra endast har namnet gemensamt med
den panslavistiska, alltyska och fascistiska och att ingen enda inflytelserik
engelsk politiker velat anfallskrig eller preventivkrig mot Tyskland utom
lord Fisher, vars bekanta förslag att i djupaste fred »köpenhamna» den
tyska Nords j of lott an dock icke vann någon som helst resonans i ledande
politiska kretsar. Förste sjölorden Sir Arthur Lees beryktade tal den 3
febr. 1905 anser författaren visserligen förkastligt, »ty det var fore
världskriget ej vanligt att så uppenbart rassla med svärdet — det gjorde blott
Vilhelm II», — men han anser det ej ha inneburit något krigshot utan blott
en uttalad förhoppning om att den engelska flottan i händelse av en
brytning mellan England och Tyskland skulle vara i stånd att genast gripa till
offensiven. »På krig tänker här ingen förnuftig människa», skrev i början
av 1905 tyska sändebudet i London, greve Metternich, och en månad senare
tillade han: »Man avskyr tanken på krig.» Men varken han eller hans
efterföljare kunde övertyga deras regering om det engelska folkets och ej
minst den engelska köpmannavärldens och storfinansens fredsvilja och
krigshat.
Härmed ha vi redan tangerat den icke ur folkpsykologisk men väl ur
historisk-politisk synpunkt intressantaste delen av boken, den, i vilken
författaren söker bevisa, att hela inringningsteorien är en agitationslögn,
uppfunnen för att vinna opinionen för Tirpitz’ olycksaliga flottpolitik. Sina
flesta och bästa argument hämtar författaren från en mängd i Die grosse
Politik och andra aktpublikationer efter världskriget offentliggjorda
diplomatiska depescher, som i författarens hand forma sig till en plaidoyer ej
blott för England utan även för Tysklands högtbildade, statskloka och av
hög pliktkänsla fyllda sändebud i utlandet, främst, men ingalunda
uteslutande, de i London placerade. Särskilt ofta citeras den mot Tirpitz’ politik
fientlige Metternich, vilken på grund av sin engelskvänlighet och sina av
den tyska flottpolitiken inspirerade olycksprofetior blev obekväm för de
styrande i Berlin och halvt frivilligt tog avsked 1912, då han ersattes med
Marschall. Men även dennes depescher erbjuda författaren ett utmärkt
material, ty knappast installerad i London, övergav han, trots den onåd,
som därigenom väntade honom, sina engelsk-fientliga åsikter, vilka
dessförinnan gjort honom till persona gråta hos kejsaren. På samma sätt
gick det med hans efterträdare furst Lichnowsky, vars skrift Meine
Lon-doner Mission 1912—1914 som bekant ger Tyskland hela skulden för den
engelsk-tyska missämjan. Med stöd av de i Lees Edvard Vll-biografi
tryckta brittiska aktstyckena skildras den franska-engelska ententen 1904
som rent defensiv, alltså utan någon som helst udd mot Tyskland, och
såsom delvis ett verk av engelska och franska pacifister i avsikt att åstad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
