Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 19 juli - Dagens frågor - »Att skapa martyrer»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 251
kan lita på fastheten hos ett samhälle, vars egna myndigheter icke synas
tro på sin rätt att ingripa mot omstörtare och bråkmakare? Sant är, att
opinionen är känslig för överdriven hårdhet, men för att den på allvar skall
reagera mot samhällets skydds- och straffåtgärder kräves att dessa tillika
ha prägeln av ojämnhet och godtycke. Med andra ord: en politik, som av
försagdhet eller bekvämlighet i det längsta låter lagen sova för att i
yrvaken skräck gripa till dess tvångsmedel först i det ögonblick, då de
ignorerade stämplingarna sätta frukt i fullt uppror — en sådan politik vore
verkligen ägnad att av delinkventer skapa martyrer.
Det lider intet tvivel, att händelserna i Ådalen och deras följdföreteelser,
bland vilka upploppen i Stockholm den 19 maj utgöra det kommunistiska
uppviglingsarbetets mest iögonenfallande resultat, bidragit till att väcka
insikt om laissez-faire-metodens bristfällighet även hos många, som tidigare
gärna varnat mot att »göra för mycket väsen» av detta arbete. Att ett
antal deltagare i de nämnda kravallerna, bland dem en av Sillénpartiets
mera bekanta koryféer, kunnat befordras till laga näpst, betraktas därför
allmänt som enbart tillfredsställande. På ledande socialdemokratiskt håll
har det emellertid gjorts gällande, att de ådömda straffen — från två till
åtta månaders straffarbete i de olika fallen — äro alltför hårda i
förhållande till brottets beskaffenhet. Att här diskutera, huruvida Stockholms
rådhusrätts straffutmätning står i samklang med lagens anda och
rättspraxis eller icke, kan naturligtvis icke komma i fråga, Utan att hemfalla
till någon vidskeplig tro på domstolarnas ofelbarhet vågar man hålla före,
att vår rättsordning ger de garantier, som mänskligt sett gärna kunna
åvägabringas, för att lagen skall bliva oväldigt tolkad och alla
förmildrande omständigheter beaktade, då vägen står öppen att överklaga en
underrätts domslut i två högre instanser. Vad man däremot måste bestämt
vända sig mot är den skönjbara tendensen att bagatellisera själva arten av
de förseelser, för vilka vederbörande dömts. Lika litet som lagen erkänner
vad en kommunistisk riksdagstalare kallat »den oförytterliga mänskliga
rätten att göra revolution», lika litet får den uppfattningen slå rot, att
trots och grovt våld mot ordningsmakten — civil eller militär — ej för
med sig svårare risk än vilket okynnigt men dock tolerabelt pojkstreck
som helst.
Med större iver än när det gällt herr Sven Linderot och hans kumpaner
har man ansträngt sig att fästa martyrglorian på de journalister, som
drabbats av åtal för sina tidningars vettlösa smädelser mot regeringen eller
mot befälhavaren för militärstyrkan i Lunde. Det är icke blott dessa
skribenter själva, som utropat sig till den sårade »lungan i offentlighetens
breda bröst». I fråga om de av Kungl. Maj:t anbefallda åtalen mot de
fem kommunistblad, som formligen ansträngt sig att sätta rekord i
grovheter mot regeringen, har hela den socialdemokratiska pressen — givetvis
under livligt fördömande av skriverierna i fråga — uttalat sina tvivel på
lämpligheten av denna åtgärd under hänvisning på den särskilda nimbus
av förkämpe för ordets frihet, som förmenas alltid omgiva svaranden i ett
tryckfrihetsmål. »T grunden vilar inte samhällsmaktens auktoritet på
åtalsparagrafer och censur (!)» skriver herr P. A. Hanssons organ och
tillägger: »Är det däremot meningen att med tryckfrihetsåtal värna den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
