Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 19 juli - Dagens frågor - Den nya solidaritetsmoralen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 253
sin faktiska maktställning för att icke blott vidare utbreda den magiska
(Amoraliska) föreställningen att strejkbryteri är något som ingen kan få
befatta sig med utan att bli orenad och avskild från mänsklig gemenskap,
utan även införa denna den nya magiens viktigaste trossats i Sveriges lag.
»Vi begära icke, att de (borgarklassen) skola gilla vår rättsuppfattning.
Det enda, vi kunna begära av dem, jag tror i samhällsfredens intresse, är att
de skola betrakta den som ett faktum, med vilket man har att räkna, de
må sedan ogilla den hur mycket som helst», sade lektor Wigforss under
debatten om Ådalen i Andra kammaren.
Bokstavligt taget innebära dessa ord intet, som icke kan underskrivas av
vilken sansad medborgare som helst. Det är ett faktum, att denna enligt
borgerlig uppfattning förvända tro har blivit mycket utbredd, att den blivit
en makt att räkna med, och det lönar sig i längden aldrig att förneka fäkta.
Men från detta erkännande är steget mycket långt till ett godkännande av
den socialistiska uppfattningen och ännu längre till en underkastelse
därunder. Innan man i »samhällsfredens intresse» ger efter, gäller det att se
till, vilka andra värden som stå på spel, och vad som riskeras genom ett
uppgivande av de gamla positionerna. Det är icke alltid, som förlikning ar
bättre än process.
Det må då genast erkännas, att användning av arbets villiga i händelse av
strejk icke är det enda vapen som står arbetsgivaren till,buds. I många fall
kan det måhända rentav vara även ekonomiskt fördelaktigare att tillgripa
andra metoder. Men- som ultima ratio måste dock alltid den möjligheten
bevaras, därest icke arbetareorganisationerna skola bli allsmäktiga. Så länge
den svenska arbetslöshetspolitiken sköttes helt och hållet av ett opolitiskt
ämbetsverk, som icke lät påverka sig av valtekniska synpunkter eller
klass-hånsyn, så länge kunde man kanske säga att arbetare och arbetsgivare stodo
samma risk vid en konflikt. Men detta är icke längre förhållandet. Orn
arbetsgivaren till följd av förluster under en strejk kommer i en brydsam
ekonomisk ställning, får han klara sig själv. Blir arbetaren efter
konfliktens slut utan sysselsättning, kan han däremot falla tillbaka på det
understöd som lämnas honom av offentliga myndigheter med medel, vilka kanske
ursprungligen härröra från den arbetsgivare, med vilken han legat i strid.
Den tid är längesedan förbi, då en arbetskonflikt inom svensk industri
betydde strid mellan förtryckta löneslavar, som kämpade för en
människovärdig tillvaro, och en företagare, som varje år gjorde sig en oskälig profit på
att underbetala arbetskraften. Trots allt sträva numera i regel båda parterna
för att åvägabringa en uppgörelse, som skall giva arbetarna så stora
inkomster som möjligt utan att de i företaget insatta medlens förräntning
äventyras. Blir det konflikt, beror detta på skiljaktig uppfattning om var
jämviktsläget är att finna, icke på att den ena eller andra parten låter leda sig
av mindre hedersamma bevekelsegrunder — om man bortser från vissa
sorgliga undantag, fortfarande å ömse -sidor. Men då är det icke heller f air play
att vädja till den sentimentala medkänslan hos vare sig »klassbröder» eller
andra samhällsmedlemmar. Kan arbetsgivaren icke gå med på de krav som
framställas av fackföreningen, bör det solklart åligga samhället att tillse, att
han får samma tillfälle att försöka se sig om efter billigare arbetskraft,
som arbetaren har att söka sig en mera lönande anställning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
