Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 6 november - Dagens frågor - Den privata ordningsmakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR
Den 6 november.
»Redaktör» Konrad Hallgren har alltid sökt vara en
de politiska sensationernas man. Sedan han
misslyckats som fascistisk ledare, har han övergått till att offentligt avslöja sina
forna vapenbröder. Denna gång tycks han ha haft större framgång än han
varit van vid: socialist- och kommunistpressen har omsorgsfullt tagit vara
på de Hallgrenska godbitarna och är förvisso outsägligt tacksam för allt
nytt material, som kan utnyttjas i den alltmer avmattade Ådalskampanjen.
När detta skrives föreligger ännu icke någon fullständig utredning i
vapenaffärerna, varför det slutgiltiga omdömet bör ställas på framtiden.
Vad som emellertid redan är känt måste betecknas som tillräckligt
upplysande för ett rätt bedömande av den svenska »fascismens» personliga
tillgångar och politiska betydelse. Ingen ens så skicklig uppblåsning av
händelserna i den radikala pressen borde härvidlag kunna vilseleda
allmänheten; allt tyder på att denna redan blivit impotent för programmets alla
heroiska dåd. Även om hrr Engberg och Kilbom äro angelägna om alla
strån till den stora valstacken nästa år, synes det vara att bevisa de
fascistiska vildhjärnorna för stor ära, om man säger sig frukta deras förmenta
anslag eller deras påstådda militära resurser.
Men därför böra icke dessa historier alldeles bagatelliseras. De symptom
på politisk neurasteni, som vår ungdom här och var visat och som utgöra
typiska reflexverkningar av de nästan kroniska invärtes sjukdomarna i
kontinentens stater, har man nu fått ytterligare bekräftade och närmare
tecknade. Minst av allt verka den svenska fascismens föranstaltningar
imponerande. Snarast ge de ett beklämmande utslag av omogenhet och
överhettat omdöme — man kommer osökt att tänka på gymnasistklasser,
när man i polisens utredningar mera intimt kan följa deras nervösa
»handlingskraft». Allra mest förvånar man sig över det armod på ledare, som
de dådlystna ungdomarna underkastat sig — den provokatoriske angivaren
har genom avslöjandet av sin egen naturell lämnat det mest belysande
bidraget till personagernas karakterisering. Den tidsbild ur 1920-talets
Sverige, som den framskvättande polisutredningen skänker, är icke
uppbygglig.
Ärligen bör erkännas, att försonande moment icke saknas. Den
naturliga och vitt utbredda harmen över kommunisternas ogenerade förehavanden
har förenats med oro över statsmaktens vid flera tillfällen ådagalagda
undfallenhet inför dessa utslag av en samhällsupplösande propaganda.
Man har förtvivlat över statsmaktens möjligheter att hålla stånd mot
befarade angrepp, och man har i sin iver att vidtaga skyddsåtgärder haft
Den privata
ordningsmakten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
