Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 12 maj 1932 - Reagera! Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REAGERA ! . 121
de stora städerna utan att kostnaderna överstiga rimliga
gränser.
Då man nära nog uppställer städernas hypertrofiering som
ett eftersträvansvärt mål i stället för att betrakta den som en
fara, har man fallit offer för den blinda tron på utvecklingen
som en makt, vilken det ej lönar sig att söka hejda eller länka
in på andra vägar. Urbanisationen är över oss — låt oss möta
dess krav med höghus — om vi inte få tillfälle att göra det
med riktiga skyskrapor av amerikanska mått — med betong,
glas, flata tak och alla moderna material och konstruktioner,
som a priori måste anses överlägsna allt, som förut varit i
bruk, med stora välinrättade myrstackar, där en kollektivistisk
livsförsel kan utvecklas, med gemensamma kök och matsalar,
läsrum, lekrum och med en bädd för varje individ. I grund
och botten innebär detta upplösandet av hemmet i den mening
ordet ägt sedan årtusenden, Skola vi i detta se något naturligt
och självklart i stället för att uppfatta det som ett surrogat,
en nödfallsutväg, som tidernas arghet tvingat oss att anlita!
För den storstadsbefolkning, som redan finnes, måste man
sörja på vad sätt man kan och taga till tacka med provisoriska
lösningar, som äro behäftade med stora vådor och brister,
ehuru de ändå kunde vara bättre än någon lösning alls.
Men vi skola ej låta förleda oss att tro, att detta är ett
ideal att sträva efter, ett verkligt framtidsmål. Vårt mål måste
vara bevarandet och återställandet av hemmet. Och till det
målet hjälper oss utom annat ett klokt utnyttjande av
landsbygden för bostadsändamål och för produktion, icke en stegrad
koncentration av befolkningen’ till städerna, framför allt de
stora städerna.
Varför då ensidigt göra propaganda för bostadstyper, som må
vara storstäder förbehållna, men som vi må önska större delen
av vårt folk förskonade från! Varför icke erkänna, att ju flera
svenskar, som bo i en egen stuga, och ju färre, som bo i en
kasern av kollektivistisk typ, desto bättre är det? Man skall
vara bra blind för att göra sig löjlig över stugan och täppan
och anse dem som romantikomsvävade antikviteter utan plats
i nutidslivet och i framtiden.
Bostadskollektivismen är en nödföreteelse. På samma sätt
standardiseringen och rationaliseringen av det, som genom sin
art och sitt väsen ej är direkt ägnat att standardiseras och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
