Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4. 17 juni 1932 - Tardieu — Herriot. Av Gunnar Löwegren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 GUNNAR LÖWEGREN
senaste, över hela landet radierade valtal underlät han ej att
påpeka, hur han talade från sitt fädernehem, där han varit
bosatt i över fyrtio år, ett karakteristiskt smådrag, antydande
frändskap med fransmannen som hemmasittare, »casanier», samt
bundenhet vid den fäderneärvda gården.
Parisblodet giver självsäkerhet. Var finns den parisare som
icke anser sig vara en högre grad fransman än de övriga,
den parispojke som icke från barnsben vet att trankilt ta sig
fram mellan folkmassor och bilar och med en skeptisk »blague»
genomskådar och nonchalerar sina medmänniskor l Något därav
förmärkes än i denna dag hos Tardieu. Han är övermåttan
världs-erfaren och kan, hur många gånger livets motgångar än bränt
honom, icke sticka under stol med sin konst att klara sig i alla
väder. Han lägger upp ett problem som en kortlek och tar
merendels glatt in spelet. I sällskapslivet är han glad,
uppspelt, vänsäll och har lätt att dua folk. Men på talarstolen eller
i debatterna får han osökt en alltför kärv ton, som stöter, eller
också giver han ett för överlägset och tvärhugget svar, som
verkar utmanande och fatalt tillspetsar en redan tidigare
kanske nog så kinkig situation. Hans vänner beundra och
applådera, men mjukare naturer såras och motståndarna undergå
inför hans slående bevisföring den psykologiska process, som
plägar uttryckas med ordet, att ju mer man hamrar på en spik,
desto djupare slår man den in i väggen.
Herriot är som debattör helt annorlunda. Han är mjuk, ofta
undfallande och har efter Briand sökt lära sig att genom
kringgående rörelser infånga motståndare och övermanna dem utan
öppet fältslag. Det dröjde en tid innan hans partikamrater
bland radikalerna lärde sig förstå och uppskatta denna dygd,
som sannolikt är ett arv från bondsk omtänksamhet och
omständlighet. Som oppositionsledare mot nationella blocket av
1919 ådrog han sig gång på gång från de sina förebråelsen att
icke föra kritiken med tillräckligt eftertryck, att än underlåta
ingripa i en debatt, än mjukt vädja undan, än försiktigt kryssa
sig fram. Först så småningom lärde sig partivännerna förstå,
vilka förmåner en dylik taktik stundtals kan medföra — i
synnerhet om den som hos Herriot är förenad med envis
övertygelse och ett mod, som när så behövs icke tvekar att med allt
erforderligt eftertryck sjunga ut sin mening, det må nu vara
mot fiender eller meningsfränder. Bekant är hans angrepp mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
