Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Litteratur - Mellan hammaren och städet. Av G. Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 251
i en fråga av stort intresse, har avböjt en begäran från oss.» Men då var
redan i gång den förskjutning mot väster, som omsider kröntes av
Novembertraktaten 1855, vilken definitivt markerade vår politiska
uppslutning på västmakternas sida.
De makter, som enligt vår politiska terminologi betecknas som ost- resp.
västmakter, skiljas sinsemellan genom hav. En konfliktsituation dem
emellan måste därför alltid bliva speciellt maritimt betonad.
Angreppsfronterna äro tre: Svarta Havet, Östersjön och Ishavet. Den politiska aktionen
under Krimkrigets förhistoria inriktade sig deciderat mot dessa
spänningsnoder.
Intressemotsättningens kärna låg vid Svarta Havet: för och emot
Darda-nellernas spärrning, för och emot Rysslands framträngande till
Konstantinopel och Medelhavet. Vi känna igen problemställningen! Det var denna
intressekonflikt, som höll på att släppa lös krigets åska år 1834. I Sveriges
intresse låg då som nu att Ryssland rönte framgång i sina aspirationer
mot det fria Medelhavet. Såsom svensk såge han gärna — bekände den
svensk-norske utrikesministern Wetterstedt för brittiska och franska
ministrarna — Rysslands erövring av Konstantinopel, ty därigenom lättades
trycket i norden; denna nya besittning skulle föra ryssarna fjärran från
Sverige, den bleve för dem till slut »la robe du centaur», signalen till det
ryska väldets eget sönderfallande. Han visste emellertid samtidigt, att
denna erövring aldrig skulle tolereras av England och Frankrike, och ett
krig mellan Ryssland och England vore den händelse han för Sveriges
skull mest av allt hyste fruktan för. — Koncisare kunde ej det dilemma
uttryckas, som den svenska politiken hade att bemästra.
Problemställningen vid Östersjön var föga olik den vid Svarta Havet.
Även här rörde det sig ytterst om spärrning av den strategiska
förträngningen (i detta fall Öresund—Bälten), och därmed att förvandla Östersjön
till ett ryskt »mare clausum». Vid upprepade tillfällen, särskilt åren 1834
och 1836, framställde Ryssland krav i denna riktning. De samtidiga
befästningsarbetena på Åland ansågos — åtminstone från engelskt håll —
utgöra ett påtryckningsmedel mot Sverige, bl. a, i syfte att få det med
på en spärrning av Östersjöns portar. Ryske kejsaren ville hava till stånd
»une union énergique et patente de nous autres gens du nord», yttrade
han till greve G. Löwenhielm vid dennes ambassad till Petersburg under
hösten 1834, »il faudrait déclarer aux messieurs les anglais qu’en cas de
collision européenne, nous ne voulons en aucun cas de leurs batiments
armés dans notre Baltique». Från ytterligare yrkanden av detta slag
räddades vi av de klarnande fredsutsikterna.
De ryska planerna tillbakavisades energiskt av Karl Johan. Sveriges
motvillighet att i ifrågavarande, för rysk politik betydelsefulla, avseende
rätta sig efter moskovitiska önskningar gav ett visst fog för Wetterstedts
farhågor att Rysslands planer i norr kunde gå ut på besittningstagandet
av hela den Skandinaviska halvön, varmed ju också skulle följa
kontrollen över Östersjöns portar — en parallell till strävan mot Dardanellerna.
Att Sverige i sitt motstånd mot Rysslands stängningsplaner kunde
glädja sig åt västmakternas stöd, behöver icke sägas. Men den
diplomatiska kampen gällde icke endast detta ytterlighetsfall; den rörde sig också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
