Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Litteratur - Mellan hammaren och städet. Av G. Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 253
liksom på floden Tajo i Portugal, i Östersjön »till skydd för brittiska
undersåtar och brittisk egendom» hålla en ständig eskader. Slite skulle
bliva bas för denna brittiska eskader. — Att dessa misstankar mot
Englands avsikter kraftigt underblåstes från ryskt håll, säger sig självt. Hur
som helst — frihamnsplanerna blevo aldrig förverkligade.
Som en sjöstrategiskt intressant kuriositet, återgiven av Palmstierna, kan
i detta sammanhang nämnas att, samtidigt som Slitefrågan stod på
dagordningen, gingo i Sverige rykten att Ryssland underhandlade med
Danmark om ett förvärvande av ögruppen Ertholme med huvudön Kristiansö
n. o. om Bornholm för att av dess isfria hamn dana ett Östersjö-Gibraltar.
D:r Palmstierna åtar sig icke att avgöra huruvida bindande realiteter
lågo bakom de svenska farhågorna för onda anslag mot gutarnas ö. Men
han konstaterar att misstanken att en stormakt (främst Ryssland) ville
bemäktiga sig ön vuxit ut till en trossats hos den tidens svenska allmänhet.
Han konstaterar tecken till närgånget intresse både från ryskt och brittiskt
håll, visande sig i sjömätningar i och kartläggning av Slitefarvattnen, När
sommaren 1853 freden begynte hotas, förstärktes också skyndsamt
befästningarna vid Slite, något som framkallade engelska ministerns i
Stockholm livliga tillfredsställelse: han hade nämligen goda skäl att tro, att
Ryssland i ett krig skulle söka taga denna viktiga punkt i besittning.
Att den 1855 med västmakterna ingångna integritetstraktaten (den s. k.
Novembertraktaten) från att ursprungligen, med hänsyn till de faror, som
antogos hota den norska finnmarken från ryskt håll, hava varit avsedd att
gälla blott för Norge, utsträcktes även till Sverige, berodde till stor del
på de av konung Oscar till västmakterna den 15 juli 1855 framförda
farhågorna för Rysslands anslag mot Gotland. Garanterades ej mera än
Finnmarkens integritet, skulle Ryssland ju kunna bemäktiga sig Gotland,
som behärskade Östersjön, eller Landskrona, som behärskade Öresund.
Förlusten av Gotland bleve, framhöll Stierneld — den dåvarande
svensknorske utrikesministern — för Sverige vida kännbarare än vad förlusten
av de öde sträckorna i Finnmarken skulle bliva för Norge. Traktatens
bestämmelse, att svensk-norskt byte av landområden med Ryssland icke skulle
få äga rum, var grundad på västmakternas då och då framförda
misstanke, att den svensk-norska konungen var beredd att byta bort Gotland
eller Finnmarken för att åter få Åland i svensk besittning.
Även på Ishavsfronten pågick — som tidigare antytts — den
diplomatiska kampen mellan ost- och västmakter. De upplysningar härom som
Palmstierna lämnar i sin avhandling, äro även de av icke ringa
marin-strategiskt intresse.
Ryssland och Sverige-Norge förde långvariga förhandlingar om
gränsförhållandena i Finnmarken. Närmast hade dessa framkallats av
gränsbefolkningarnas tvister i renbetesfrågor. Från svensk, och särskilt från
konung Karl Johans sida, begagnade man tillfället att söka få till stånd
en gränsreglering, som bortopererade det hotande ryska »pekfingret» emot
Lyngfjorden. Från rysk sida var önskemålet att förlänga den ryska
kuststräckan mot väster — mot isfria hamnar och fjordar.
Med våldsam energi motsatte sig England dessa ryska strävanden. År
1840 beordrade Palmerston brittiska ministern i Stockholm att »distinkt
18 — 32485. Svensk Tidskrift 1932.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
