Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 28 aug. 1932 - Dagens frågor - Politisk förtroendekris - Kampen om statsmakten i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 257
»fallet Ekman», på de flesta håll vinnlagt sig om återhållsamhet i
omdömen och uttalanden.
De destruktiva krafterna ha i dessa dagar en tacksam uppgift. Svårare
är uppgiften för dem som vilja reformera i positiv riktning. För dem
gäller det främst att skapa en ny anda i vårt offentliga liv, en anda av
starkare ansvarskänsla, ödmjukhet inför uppgiften, saklighet i diskussion
och handling. Reformen måste komma inifrån och den får icke stanna vid
ett omskapande av det politiska livets arbetsformer.
Nationalsocialisternas mest populära lösensord vid
årets politiska strider har som bekant varit
»Er-wache, Deutschland!» Det har ljudit än vid stormiga
parlamentssammanträden och än under i rask följd varandra avlösande valstrider, ej sällan
kännetecknade av blodiga sammanstötningar mellan hetlevrade anhängare
av ytterlighetspartierna. Slö och sömnig likgiltighet har minst av allt
utmärkt väljareskarorna. Deltagareprocenten i de många valen har ofta
stigit till 80 och därutöver. Ytligt sett, har Tyskland onekligen vaknat, men
samtidigt har — det myckna hejandet till trots — de politiska
kraftmätningarna varit anmärkningsvärt fattiga på positiva resultat. Efter två
rikspresidentval, en nästan hela riket omfattande serie av lantdagsval och
till sist nyval till riksdagen är det politiska läget alltjämt lika oklart och
framtidsprofetiorna merendels inskränkta till svävande förutsägelser om de
närmast stundande veckornas eller månadernas händelser. Kampen om
statsmakten i Tyskland är fortfarande oavgjord.
Den gamle fältmarskalken sitter kvar som rikspresident med ett efter
andra valomgången till något över absolut majoritet uppgående underlag
bland väljarekåren. Ministären Briining, länge blott »tolererad» av en
brokig och osäker parlamentarisk majoritet, har försvunnit och ersatts av
en s. k. »presidialregering», vars väsentliga stöd varit rikspresidentens
förtroende och som av sina motståndare kalkylerats kunna påräkna 37
parlamentariska anhängare i en riksdag med 607 ledamöter. Adolf Hitler, som
gick i fält med lösensordet »All makt i staten» har visserligen kunnat
inregistrera ett val efter val växande antal anhängare men likväl aldrig nått
fram till den absoluta majoritet, som kunde leda till »legalt» övertagande
av makten. Ett sådant lyckades för hans anhängare i Anhalt och
Oldenburg, men när han som ledare för riksdagens största parti — enligt egen
uppgift genom en intrig — lät förleda sig att vid en audiens hos
rikspresidenten pockande fordra den åtrådda allmakten, blev svaret ett med
imponerande fasthet och värdighet uttalat nej. Den »marsch mot Berlin»,
varmed några av hans oratoriskt särskilt begåvade underhuggare hotat för
att något dämpa de djupa ledens växande otålighet, har han själv förklarat
ligga utanför sina avsikter, och från riksregeringshåll har man ej hållit
honom i okunnighet om, att ett kuppförsök skulle mötas av motstånd från
polis och riksvärn. Så särdeles imponerande var det just ej, när det
historiska mötet mellan Hindenburg och Hitler följdes av en order från
nazistledningen till de otåliga stormavdelningarna att taga sig åtta dagars
permission i sommarvärmen. Under tiden snickrar man ihop nya fåtöljer i
riksdagens plenisal för att bereda plats för det genom valen ökade antalet
riksdagsledamöter, och det blir vid detta Filippi, som nästa slag skall stå
Kampen om
statsmakten i Tyskland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
