Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 17 okt. 1932 - Dagens frågor - Politikernas »Höstsol» - Hindenburg, Papen och Hitler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Östergötlands län överförde högern till första kammaren borgmästare
G. A. Björkman och f. statsrådet David Pettersson i Bjälbo, samtidigt som
socialdemokraterna transporterade från andra kammaren
bankofullmäktigen Viktor Larsson jämte hr Karlsson i Vadstena. Rekryteringsmetoden
är ju förut välbekant — omkring en tredjedel av första kammarens
ledamöter har i tidigare politisk inkarnation varit medlemmar av den
folkvalda. Icke heller här vilja vi ifrågasätta kvaliteten hos högerns bägge
nya senatorer. Borgmästare Björkman är en vaken och verksam man, som
säkerligen kommer att göra sig bemärkt i första kammaren. Hans
juridiska kunskaper hade dock bättre behövts i andra kammaren, där det
nu är mycket ont om jurister, än i första kammaren, där, som nyss
påpekades, antalet högerjurister redan förut är stort. Även i detta fall
synes det anmärkningsvärt att icke en industriman korades, då det gällde
att utse representanten för den stora industristaden Norrköping. Den
gamle högerveteranen Pettersson i Bjälbo hade otvivelaktigt bort få
fullborda sin politiska bana som medlem av den kammare, som han tillhört i
närmare trettio år. Visserligen behöver en uppsamling i första kammaren
av politisk erfarenhet icke i princip strida mot överhusets
författningsenliga ställning. Men när tendensen nästan oavbrutet går i samma
riktning, när första kammarens högergrupp alltmer seniliseras och därmed
naturnödvändigt försvagas, när senaten i många fall får funktionen av ett
politikernas »Höstsol», då måste man reagera och kraftigt reagera mot
denna högerpartiets och elektorskollegiernas tillämpning i praktiken av
den principiella överhusåskådningen. Det säger tillräckligt att framhålla,
att av högerns femtio senatorer nästföljande år icke mindre än tre äro
under 50 år och endast sjutton befinna sig över den gräns, som utgör den
vanliga pensionsåldern!
Vi veta, att det icke mycket gagnar att i pressen söka appellera för en
bättre tingens ordning. När valet står för dörren har vänskap eller andra
hänsyn inom valkollegierna smitt kombinationer, som ingen makt i världen
sedermera kan rubba. Väl ges det undantag, som böra förbjuda
generalisering. Men perspektiven äro icke uppmuntrande, allra minst efter den
tendens, som utmärkt årets val. Vinner icke en ny, mindre familjär och
mera vidsynt anda insteg i elektorskollegierna, se vi endast en utväg,
nämligen att partiledningen på ett helt annat sätt än nu ingriper i
förstakammarvalen och mot de trånga lokala och personliga synpunkterna
bestämt hävdar nödvändigheten av att första kammaren tillföres yngre och
aktivare krafter. Partiledningens inblandning i dessa personfrågor kan
icke i och för sig framstå som önskvärd, men med många års erfarenheter
för ögonen kan ett bestämt uppträdande från ledningen icke synas mera
farligt än den låtgå-politik, vars resultat alla nu kunna avläsa. Fortgår
det som hittills blir tvåkammarsystemet i den mening, som man på
konservativt håll fattat detta institut, snart en förlorad illusion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
