Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 nov. 1932 - Gustav Adolfs minne och vår tid. Av Sten Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318 STEN ENGSTRÖM
skolan och barndomslektyren. Det gick med den, som det måste
gå, när de ideal började tappa färgen, som han ansågs
representera — den blev livlös som en gipsbyst. »Dygdemönster,
idealkaraktärer av vilket slag som helst», säger en av våra få
verkliga hjältedyrkare, »äro i allmänhet tråkiga, såväl i
litteraturen som i historien,–––––t. o. m. en gestalt som Gustav
Adolf skulle kanske med sitt övermått av förträffligheter verka
smått beklämmande, därest inte hans stundom påkommande
koleriska utbrott utgjorde ett räddande moment.» Orden
uttrycka på ett fullt adekvat sätt en hel generations syn på
Gustav II Adolf, notabene den verkliga, icke den som kom till
uttryck vid de nationella minnesfesterna. Reaktionen har icke
uteblivit, och den måste sägas ha kommit i en fullt logisk form.
För fyrtio år sedan bör det ha verkat rent chockerande, när
Harald Hjärne avfärdade den dåtida så att säga officiella
svenska uppfattningen av kungen med orden: »Vi ha
ingenting att skaffa med omöjliga helgon.» Sedan dess har smaken
ändrat sig så pass, att en minnestecknare, som vill vinna sin
publiks öra, snarare har skäl att taga väl vara på både de
koleriska utbrotten och åtskilligt annat, som avlägsnar
gestalten från helgonidealet. Det är en förskjutning i uppfattningen,
som illustreras genom förskjutningen i betydelsen av ett enda
ord: om man på 1800-talet prisade Gustav Adolf för hans
mänsklighet, så menades därmed det förhållandet, att han i
sin krigföring ådagalagt en för hans tid uppseendeväckande
grad av humanitet — nu använder man knappast ordet annat
än i dess betydelse av motsatsen till den förmenta
helgonlikheten, ibland, synes det, med tonvikten lagd på de egenskaper
hos honom, som förr i världen skulle ha kallats för mänskliga
svagheter. Det är en omvälvning av värdeskalan, som med
nästan skrattretande konsekvens tar sig uttryck t. o. m. i
ikono-grafien: för en illustrationsredaktör, som vill följa med sin tid,
gäller det att i stället för Mierevelds och van Dycks heroiskt
upphöjda framställningar av kungens drag återge van der
Putts groteskt stiliserade byst eller Kilians karikatyrmässiga
bild av en däst, plirögd, själlös Öl-Göran — förmodligen det
enda porträtt av Gustav Adolf, om vilket det med absolut
visshet kan sägas, att så kan han omöjligen ha sett ut.
Allt detta är, som sagt, begripligt nog, men det är inte med
sådana retuscheringar, som hans bild kan få liv för oss. Något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
