Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 nov. 1932 - Gustav Adolfs minne och vår tid. Av Sten Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320 STEN ENGSTRÖM
årets festkalender, har hans omvårdnad om den andliga
kulturen varit det halmstrå, som festtalarne begärligt gripit efter.
Det är en hållning, som är mycket lätt att förstå hos ett
fredsälskande folk, som nyss på nära håll bevittnat historiens
blodigaste krig; men den undgår inte att förefalla en smula
konstlad. Att ha inrättat centrala ämbetsverk, universitet och
gymnasier är odisputabelt äretitlar för en regent, men det är
lika säkert, att dessa välsignelsebringande företag hittills
förfelat att i nämnvärd mån verka inspirerande och upplyftande
på människors sinnen. Så länge inte studenterna i Oslo fira
grundläggaren av Det Kongelige Frederiks Universitet med
facklor och sånger, är det i varje fall tillåtet att tvivla på
att studenterna i Uppsala någonsin skulle fallit på den idén
att hylla Gustav II Adolf, om hans mest framträdande gärning
i jordelivet varit donationen av de gustavianska arvegodsen.
När minnesfesterna ägnas sådana evenemang, bli de endast
mera kyligt konventionella än någonsin förut; endast
publikens sinne för dekorum hindrar den från att gäspa.
Det lönar sig inte att försöka omtolka Gustav Adolf till en
huvudsakligen pedagogiskt intresserad herre. Hans bild blir
inte mera fängslande i den kostymen, och den blir, vad värre
än, originalet mera olik än någonsin. Det oändligt ofta
upprepade citatet om såningsmannen på den framåtilande
stridsvagnen är en både vacker och träffande bild — men det
centrala i bilden är stridsvagnen. För oss måste han förbliva, vad
han var för sin samtid: segerherren. Hans fält var
statskonsten, och hans redskap var svärdet. Det veta vi av, och den
saken är den springande punkten i vårt förhållande till hans
minne.
Jämförelsen med Karl XII ligger nära till hands. Hur olika
skolor av forskare än må utlägga texten, kommer Karl XII
alltid att för den folkliga uppfattningen stå som kungen, som
lömskt överfölls av sina grannar med ett orättfärdigt krig och
som slogs till sista andetaget för sitt fäderneärvda rike —
därmed punkt. Det svenska lynnets djupaste åder är dess patos
för rätten; storpolitiska konflikter, som icke på ett lättfattligt
sätt låta sig reduceras till rättsspörsmål, kunna ej sätta våra
nationella lidelser i svallning. Så var det på Gustav Adolfs
egen tid. I ett fall kunde han räkna på sitt folks helhjärtade
bistånd: om hans danske granne understode sig att falla ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
