Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7. 19 nov. 1932 - Dagens frågor - Ställföreträdande ansvarighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362 DAGENS FRÅGOR
dubbelt i alla de fall, där med penningar pliktas». Att den svenska
pressens historia till följd av olika politiska och tekniska faktorer kommit att
utgöra en sekellång serie av missbruk av detta ansvarighetssystem är
alltför bekant för att här behöva ånyo beröras, likaledes att försöken att
.genom lagändringar skärpa den illusoriska personliga ansvarigheten
ideligen misslyckats. Dessa konstateranden till trots borde det dock vara
ostridigt, att en av de främsta hävstängerna för ernående av en
ansvars-kännande press både varit och alltid måste vara en personlig borgen i
ordets vidaste bemärkelse. Tillgripandet av formella ansvaringar, som stå
straffångar åt de reellt ansvariga personerna och göra sig till kreatur för
dessas missbruk av tryckfriheten, framstår som en utmaning mot sunt
rättsmedvetande, Hr Kilboms »kamrat» Kellerman, som med jämna
mellanrum låter fotografera sig på Långholmstrappan, börjar bli en
hero-stratiskt ryktbar figur i dessa nutida rättskomedier. Den åtskillnaden, att
typen Kellerman sonar brott som andra begått, medan L. O. tar de
straffrättsliga konsekvenserna av egna handlingar (därest dessa konsekvenser
stanna vid böter och skadestånd), är mindre väsentlig med hänsyn till
pressens eget ansvar. Landsorganisationens generösa offert sätter öppet
och cyniskt den ansvarige utgivarens legala funktion inom ett viktigt
område ur spel. Kommunikéen realiserar faktiskt, ehuru på omvägar,
namn-sedelsförfarandet för vissa slag av tidningsnyheter, trots att
tryckfrihetsförordningen varken känner eller tillåter något partiellt uppluckrande och
undergrävande av den ansvarige utgivarens ställning.
Man kan på sina håll givetvis tycka, att det måste vara hederligare med
-eit ärligt erkännande av fackföreningsrörelsens borgen för
socialisttidningarnas bötesansvar är att ett likartat obligationsförhållande dem
emellan fördöljes och bemantlas inför offentligheten blott för att fylla
tryckfrihetslagstiftningens behov av sken och fiktioner. För den granntyckte
ter sig sammanhanget dock icke lika okomplicerat. Även om vår
tryckfrihetsförordning är mossbelupen och föga kapabel att täcka sin tilltänkta
uppgift under den amerikaniserade pressens tidevarv, får dock skriven och
gällande lag icke med berått mod trampas under fötterna, Förhållandena
inom den svenska pressen äro långtifrån så idealiska, att den ärevördiga
tryckfrihetsförordningens ansvarighetsprinciper skulle sakna varje
dagsvärde. Tvärtom borde utvecklingen inom den »allmänna pressen» snarast
kräva ett allmänt återupplivande av dessa ansvarighetsbud. Det stegrade
behovet av kapital i tidningsföretagen och det därav uppståndna större
beroendet av finansiella intressen motiverar starkare än tidigare en
personlig ansvarighet som en moralisk motvikt mot aktieägarnas kommersiella
intressen. I viss mån gäller detsamma gentemot partikassornas
övertagande av pressorgan, även om det självfallet icke i och för sig behöver
gravera en tidning att vara ett öppet och direkt organ för en viss
parti-organiserad samhällsåskådning. Hotet från annonsörer och faran för
dessas makt över tidningarnas hållning och tendens innebära i andra fall
ytterligare en svaghet, som icke kan undervärderas. En fri och
självständig press måste i längden vara liktydig med fria och självständiga
personer. Om systemet med oansvariga utgivare av Kellermantypen länge
utgjort en parodi på personligt ledareansvar, blir perspektivet icke mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
