Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 16 dec. 1932 - Litteratur - Harald Hjärnes skrifter. Av Georg Landberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 429
tion mellan historiska synpunkter i allmänhet och de levande — och
därför alltjämt till ansvarig handling uppfordrande — samhällsformernas
historiska förutsättningar. Märklig och samtidigt betecknande för
Hjärnes tämligen enastående förmåga att i historien spåra och liksom uppleva
dagens stora frågor i primitiv men ofta imponerande gestalt är föredraget
»Karl XII från europeisk synpunkt» hållet vid Karolinska förbundets
minnesfest den 30 nov. 1918 — alltså, vid världskrigets slut. »Europas
moderna statssystem» — heter det — »kan betecknas som ett nödtorftigt
surrogat för en livskraftig organisation, som en övergångsform till
antingen fullständig upplösning eller något slags högre och fastare enhet,
varom historien ingenting mäktar sia.» »Karl XII var ingen banerförare
för Europas omdaning till ett rättssamfund av högre ordning, än den, vari
han vuxit upp ... Men hans egentliga väsen och betydelse kännetecknas
av hans okuvliga rättskamp.» Föredraget, som bör läsas i hela sitt
sammanhang, är märkligt även därutinnan, att det tydligt röjer en stillsamt vis
reaktion mot vissa epigoners böjelse att i inbillad efterföljd av mästaren
vindicera största möjliga statsmannaegenskaper åt hjältekonungen.
Allt som allt har Hjärnes forskning just genom sin ovanligt
förutsättningslösa läggning säkerligen varit en av de allra viktigaste
omständigheter, som gjort, att vi här i Sverige gått såpass fria som fallet varit
från mera djupgående inverkan av inbillningar om ofelbart verkande
nycklar, som kunna låsa upp alla dörrar i historiens labyrinter.
Harald Hjärne gjorde aldrig anspråk på ofelbarhet. Den som så
uttyder hans ofta mycket pregnant formade eller någon gång med skenbar
självsäkerhet gjorda uttalanden, gör sig skyldig till ett missförstånd. En
sådan uppfattning skadar alldeles i onödan hans rykte och leder till
felaktiga perspektiv vid bedömningen av hans forskning. Ett naturligt
uttryck för tankens kraft och den historiska penetrationens intensitet får
icke förblandas med naiv tilltro till definitiva resultat. En historiker
brukar, när hans tidigare produktion börjar närma sig de 50 åren, komma i
en ogynnsam och för hans framtida rykte ödesdiger situation. Vissa
resultat eller bedömningar bli äventyrade av en ständigt fortskridande
forskning, och innan ännu den äldre vetenskapsmannen hunnit bärgas över till
historiens relativt fridlysta marker, är den recentiormässiga stolta
yver-borenheten färdig att med en i och för sig förklarlig glädje över egna rön
sätta sig på sina höga hästar. Harald Hjärne har stora utsikter att med
ovanlig stor framgång genomgå denna kris. Visserligen är det icke svårt
att peka på utredningar eller uttalanden som fått vika för den modernaste
forskningens resultat, men det är rent förbluffande att se, huru ofta även
det som nu ter sig ohållbart eller diskutabelt, bär i sig ännu bestående
värden. Och omkring det som ter sig föråldrat resa sig i obruten storhet
tankebyggnader, som sent skola förlora friskhet och kraft. En förnyad
genomläsning av en Hjärnes skrift medför ofta en känsla besläktad med.
den, som en historisk forskare får, när han efter en tids funderingar över
sina excerpter går tillbaka till en källskrift och på nytt tar del av denna
i dess helhet. — Som ett enda exempel på det, som här gjorts gällande
kan anföras skriften om »Gustaf Adolf, protestantismens förkämpe».
Man kan dels tänka på karakteristiken av Gustaf II Adolfs kungaför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
