Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Baldwin. Av Eskil Sundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gamla vänner. Mannen som hållit i skaftet, när Englands
efterkrigsideal — de högst ansedda statsmannaintelligensernas
partilösa samling — krossades, var för liten att bevärdigas med mer
än förbigående ringaktande åthutningar.
Bonar Law försvann. Och enligt hävd gick ledarskapet till
finansministern. Vilken fadäs! Några månader efteråt ledde han
Englands stolta högerparti till ett av dess mest tillintetgörande
nederlag och öppnade socialismens väg till taburetterna.
Han hade handlat helt på eget bevåg. Han hade själv utan att
fråga någon till råds valt både ögonblicket och valparollen.
Tullskydd åt Englands näringar! De välvisa kollegerna skakade på
huvudena. Partibossarna vredo händerna i sina kammare.
Oppositionen jublade.
Baldwin hade emellertid hunnit bli, vad han förut icke varit,
en publik personlighet med vissa säregna drag. Han var t. o. m.
på väg att bli populär. Den kritiske betraktaren nödgades dock
intaga en avvaktande hållning. Här var — utan tvivel — en ny
gestalt, en man för sig i galleriet av sällsamma ledarskepnader,
redan därför betvingande. Hans propagandateknik var vida skild
från vad man vant sig vid. Han utstrålade en egenartad
ambitionslös ambition. Om den varit konstlad — som skeptikerna
förstås trodde — hade den varit förbluffande billig. Den nye
premiärministern hade — litet angeläget, tyckte man — låtit
bekantgöra en stillös passion för sin snugga, i klass med den efter veckans
slut i sin »garden» (den där lilla fyrkanten bakom huset som
kallas trädgård) påtande kontoristens. Vad tänkte lord Curzon,
som hindrats att nå sin ärelystnads mål, att bli premiärminister,
för denna »mörka hästs» skull? Det hade också så småningom
blivit bekant, att den där omtalade anonyme herrn, som av ruelse
över sina oförtjänta krigsvinster utan vidare återställt till
finansministeriet ett betydande antal »war bonds», uppgående till en
liten förmögenhet, ingen annan var än Baldwin. Vackert gjort!
En ädel medborgares handlingssätt! Men vackrare och ädlare
onekligen, om namnet råkat förbli dolt av glömskan...
Premiärminister hade han, lät han förstå, ingen som helst åstundan att
vara. Han älskade långt mer, sade han, den idylliska tillvaron i
Worcestershire, sina böcker, sina grisar, dofterna på sin hembygds
vägar. Och pipan förstås. »Jag är en fridens man...» Pipan
kunde han alltjämt kosta på sig. Och pipan talade obestridligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
