Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svensk prosa 1935. Av Elof Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
fram och kastar sitt ljus över de säkert fångade figurerna. Allt är
sett inifrån i denna betydande roman, vars primitivt knappa, ytterst
karaktärsfulla språk är kongenialt med innehållet.
Harry Martinsons Nässlorna blomma hör till samma romantyp.
Här skildras sockenbarnet Martins ambulatoriska tillvaro från
bondgård till bondgård och hans tid som yngsta hjon i ett fattighus
ålsten. Romanen har sitt främsta värde som barnspykologisk skildring.
Med sitt på en gång naivt romantiska och allvarligt reflekterande
temperament och sin klarögda, från alla schabloner befriade
iakttagelseförmåga liar Martinson alldeles särskilda förutsättningar att
levandegöra bokens huvudperson. Han bar en förmåga av
introspektion, som med sömngångaraktig säkerhet träffar rätt, samtidigt som
han intar en objektivt skärskådande inställning till
händelseförloppet. Med en enkelhetens poesi skildrar han barnets förvirrade,
svårbegripliga psyke med dess fantasiskapande, dess bildtänkande, dess
underliga associationsbanor. Det är ytterst sällan man kommer en
människa så in på livet som denna hemlösa pojkgestalt, så rörande
ensam och övergiven i en stor och främmande värld. Man kunde
tala om ett evangeliskt drag i Martinsons diktning. Han är en
godhetens predikare även i denna historia om ett fattighusbarn i
nässlornas värld. Där man väntar sig en indignationsroman, talar
Martinson om hatets förbannelse. Romanens verkan förringas inte därav.
Dess verklighet blir bara dubbelt allvarlig, dess budskap tränger
djupare in.
Den tredje i raden är Agnes von Krusenstierna. Hon har gått en
väg, som är Martinsons motsatt, tillbaka till sin barndoms land.
Hennes inspiration är från början alstrad av hat. I Fattigadel, första
delen av en serieroman, utlämnar hon icke utan tillfredsställelse sin
aristokratiska mödernesläkt till beskådande i karikatyr. Lyckligtvis
tar konstnären snart överhand över nyckelskribenten, även om det
finns mycket just av hatets klarsyn i den bild förf. ger av det enkla
överstehemmet i den lilla norrländska residensstaden. Det är en
instängd värld med gammaldags vanor, dagliga penningbekymmer och
ständiga svårigheter att upprätthålla en ståndsmässig standard. Med
den förmåga av psykologiskt valörmåleri, vari Agnes von
Krusenstierna ofta förr visat mästerskap, och med sitt ovanligt mjuka, rena
och nyansrika språk tecknar hon sin hjältinna Vivekas uppväxt i
denna miljö, hennes konfrontation med obevekliga, ofta skrämmande
verkligheter och med frågor, som ingen vill besvara. Det är på en
gång etsande skärpa och öm mjukhet i denna skildring. En känsla
av något skrämmande, av ständiga faror utom och inom oss själva,
är något konstitutivt i Agnes von Krusenstiernas diktning. Ibland
låter hon detta ta gestalt i form av groteska, häxlika figurer, som
skänka ett demoniskt men också ett överdrivet karikatyriskt drag
åt hennes diktade värld. Djupast når hon, när hon kan skildra med
sympatiens inlevelse. Hennes Viveka är ett svenskt flickporträtt,
som man inte så lätt glömmer.
Närmast till denna grupp av självbiografiskt inspirerade romaner
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
