Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 15 januari 1936 - Finland och Norden - Kring ett engelskt utrikesministerskifte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
partier — den första gången i det självständiga Finlands historia.
På mötet i Helsingfors mellan de fyra nordiska statsministrarna
uttalade statsminister Kivimäki ånyo sitt oreserverade förord för sitt
lands utrikespolitiska inriktning: »Finland återgår fritt och
självständigt och klart medvetet om sin uppgift till den gemenskap, från
vilken det ett århundrade politiskt varit avskilt och vilken en
nyligen bortgången storman i vår nationella kid tur definierat med
orden: Scandia major.»
Denna deklaration har givetvis mötts med den största
tillfredsställelse överallt i de andra nordiska länderna. Dess stora värde
ligger onekligen däri, vilket utrikesminister Sandler också
framhållit, att förklaringen uppenbarligen tillkommit helt enkelt ur
Finlands egna intressen. Särskilt Kivimäkiregeringens betydelsefulla
initiativ i Finlands försvarsfråga, som vunnit stor anslutning i
landet, torde ha betingat önskan om en orientering västerut. Med
hänsyn till allt detta har man också rätt vänta, att Finlands regering
nu kommer att göra allt för att undanröja det stora hinder, som ännu
kan äventyra deklarationens förverkligande, nämligen en
definitiv lösning av universitetsfrågan under beaktande jämväl av det
nordiska kultursammanhanget. Alla vänner av ett starkt och enigt
Norden vilja härtill även foga den förhoppningen, att denna
definitiva lösning måtte eftersträvas så fort som möjligt. Den
nuvarande regeringen har också möjligheter att begagna den korta
återstående tiden av den nu fungerande riksdagens mandattid till att
framlägga en ny proposition, som kan slutgiltigt antagas redan i
höst; uppskjutes framläggandet av ett regeringsförslag, blir
universitetsfrågan ett irritationsmoment under sannolikt ytterligare
tre år. Kommer en verklig lösning till stånd — ingen anledning
borde kunna åberopas, varför regeringen icke på inrikespolitikens
område skulle söka realisera sitt utrikespolitiska program — då först,
men icke förr, är en fast grund lagd för bildandet av den statsgrupp,
som statsrådet Setälä för ett par år sedan inför rikssvenskt forum
kallade Scandia major.
Kring ett engelskt utrikesministerskifte. En ytterst menlig faktor i europeisk
storpolitik har under hela efterkrigsperioden
varit oklarheten och svagheten i den engelska ledningen. Denna
diplomatiska underlägsenhet, som så skarpt skiljer sig från den under
decennierna kring sekelskiftet utformade bilden av brittisk
utrikespolitik, framträdde särskilt tydligt under Sir John Simons
utrikesministertid. Det härav vållade, ovanligt vittspridda missnöjet ledde
slutligen i juni 1935 till den ypperlige advokatens avlägsnande till
en för hans kynne bättre lämpad verksamhetssfär. Sir John ersattes
med en av de konservativas solidaste krafter, Sir Samuel Hoare,
som just slutfört det herkuliska arbetet att bringa den indiska
författningsreformen i hamn.
De första månaderna av Sir Samuels verksamhet syntes innebära
ett glänsande rättfärdigande av utrikesministerskiftet. Simons
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
