Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Selma Lagerlöf-gestalter i verkligheten. Dalakolonin i Jerusalem. Av Hilma Granqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett trångt litet hus, som de hyrt, då de ursprungligen voro blott
9 personer. Och nu voro de ju som sagt 30 personer.
»Så bjöd vi med vårt stora hus», sade Mrs Beaumont,
»Spaffords att komma över till oss. Vi gav nu våra gäster de bästa
rummen och flyttade själva över till vindsrum och bodde flere
tillsammans i ett rum. Just den sommaren hade vi byggt rum
även under kyrkan. Det var mycket vackrare och behagligare för
sommaren. Och så hade vi dessutom vårt vanliga hus. Och alla
de trettio kom över till oss och alla fick rum där. Det var den
22 november, som de kom över till oss. Och den 22 november var
årsdagen av den dagen, då Mrs Spafford varit med om
skeppsbrottet. Det råkade sig så.
Och sen i början av det nya året — det var i slutet av februari —
begynte Mrs Spafford tala om, att nu hade de ordnat de affärer,
för vilkas skull de kommit till Chicago. Nu skulle de vända
tillbaka till Jerusalem.
’Jerusalem!’ Det var för deras nya vänner som ett trollord.
’Finns det då verkligen ett Jerusalem på jorden?’
Och vi frågade, om vi kunde få följa med. Jag minns ännu.
Där var en ung man ibland oss. Utan hatt på huvudet, som han
var, gick han ut och sade entusiastiskt: ’Jag följer med nu
genast!’ En ung flicka sade: ’Jag packar ihop mina tillhörigheter
och går!’»
En sådan iver visade de nyvunna anhängarna i Chicago att få
följa med till Jerusalem.
»Mrs Spafford sade då, att vi fick göra som vi ville. Men vi
skulle noga betänka oss, innan vi definitivt beslöt oss för ett
sådant steg. Det var många umbäranden, som väntade oss i
Jerusalem. Där fanns ingen komfort.
Amerikanarna tycker om att sitta i en bekväm gungstol. Där
skulle vi icke ha någon gungstol att sitta i. Vi skulle ej fä äta
den mat, vi blivit vana vid. De led stor nöd där. Vid frukosten
mången gång visste man ej, vad middagen skulle bli och om man
överhuvud fick någon middag. Allt detta blev kanske också vår
lott, om vi följde med.
Så tyckte vi, att om de hade kunnat gå igenom sådana
svårigheter, så kunde väl även vi göra det. Och hade de den rätta
religionen, så kunde vi väl också gå igenom detsamma som de. —
Vi hade inte någon riktig föreställning om livet där. Vi tänkte,
att kanske var det i grottor de levde.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
