Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Henning Hamiltons vittnesbörd. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
Det är sålunda påtagligen en försvarsskrift vi här möta — och
tillika en anklagelseskrift mot den svenska utrikesledningen under
ett kritiskt och ödesdigert skede. Om man under sådana förhållanden
inte får vänta sig en framställning »sine ira et studio», så är den
å andra sidan rikt dokumenterad genom avskrifter och utdrag ur
originalakter, depescher och brev, i främsta rummet växlade mellan
Hamilton ocli den svenske utrikesstatsministern Manderström. Man
är, som utgivarna anmärka, frestad att beteckna anteckningarna som
depesch- och brevcitat, sammanfogade genom Hamiltons
kommentarer. De inryckta dokumenten ge själva fakta, och Hamiltons
reflexioner innehålla anklagelserna mot den svenska regeringen.
Det är förvisso icke något uppbyggligt skådespel man får bevittna
i denna bok. Bakom kulisserna anar man hela tiden Gripenstedts
och De Geers nyktra och beslutsamma miner, då de sätta sitt veto
mot varje vådligt företag*. Vid några tillfällen förekomma de också
på scenen. På Ulriksdalskonferensen i september 1863 hotar
Gripenstedt att nedlägga sitt ämbete, om det blir allians med Danmark;
hans stora inflytande tillskriver Hamilton för övrigt det
förhållandet, att han varit kungen behjälplig- vid betalandet av hans skulder.
I slutet av skådespelet uppträder De Geer flyktigt på scenen: det är
då han för Hamilton förklarar, att vårt förhållande till Danmark
visserligen varit lättsinnigt men att detta dock var bättre än att
inkasta landet i vådorna av ett krig.
Något mer än Gripenstedt och De Geer skymtar Karl XV :s —
lindrigast sagt — föga imponerande gestalt. Man får ett
förbluffande intryck av den hänsynsiösa nonchalans han visar Fredrik VII,
vilken åter är rentav rörande i sin tillgivenhet för »bror Karl». Lika
häpen blir man över den svenske konungens lätta och lekande sätt
att handskas med givna löften. Då Hamilton vid sitt besök i.
Stockholm i början av 1864 motiverade sin avskedsansökan med
svårigheten att försvara en svensk politik, som så föga överensstämde med
de under sommaren givna löftena, svarade konungen: »Jag har
alldeles ingenting lovat», och på Hamiltons anmärkning, att i varje fall
excellensen Hall tolkat kungens ord så, gav ban den ännu
egendomligare repliken: »Ja, visst talade jag vid Hall, men vad jag säger
en person mellan fyra ögon, måtte ingenting betyda.» Äro dessa
uttalanden riktiga, så får man sannerligen icke förvåna sig över de
sorgliga känslor Hamilton erfor över att »så skiljas från en konung,
vid vilken jag en gång för fäderneslandet fästat stora
förhoppningar».
Huvudaktören i skådespelet är emellertid utrikesministern greve
Ludvig Manderström. Hans roll kan otvivelaktigt betecknas som
tragisk — man kan gott säga, att han andligen gick under i den kris,
vari han inkastats. Det måste ha varit oändligt påkostande att avge
t. ex. följande självdeklaration: »Jag vet och känner djupt, varuti
själva det fördömliga i vårt handlingssätt består, och känner det så
mycket djupare, som jag ingalunda kan fritaga mig från att därtill
lia bidragit... Mitt fel har varit, att då jag ej kunde göra mina
501
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
