Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 8 juli 1936 - Doktrin och teater - Europas krutdurk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
skapsinstitutionen är in något, som tillhör det bestående, det är
enligt marxistisk vulgärterminologi redan i och för sig dekadant och
därmed — borgerligt. Argumenteringen är halsbrytande.
Ännu värre är det emellertid för hr B., att en del författare på
senare tid tagit sig för att skriva pjäser om politik. Det sätter strax
hans blod i svallning. När Gösta Ekman på Vasan spelade en fransk
karriärist i en miljö av bestickning och allsköns korruption, utan
att i komediens sista akt råka ut för bödeln, oeh till på köpet i stället
blev gift, ser hr B. däri »en dekadansprodukt av den sämsta
borgerliga lustspelsfabrikation». Satiren mot demokratiens avarter, som
var-styckets röda tråd, observerades icke i det svenska regeringsorganet.
Och när Dramatiska Teatern visar Värnlunds »Ledaren» med
aktuella anspelningar söderut, demonstrerar hr B. nrot scendiktatorn i
tydlig rädsla att han skall kliva över rampen.
Exemplen kunde fyrfaldigas, men detta kan vara nog. Eheu, o
quanta sudor! ville man med måttfullhetens och jämnmodets diktare
tillropa den flitige sökaren, som finner partipolitiska tendenser i
komedierna och kallar dramats skurk för »borgare», nota bene onr
han är skurkaktig nog. För mycket skarpsinne är det B. ägnar åt
sitt sökande, men vad värre är: han blandar på det sättet bort sin
uppgift att bedöma den konstnärliga halten och den dramatiska
full-viktigheten. Det blir den goda smaken, som får sitta emellan. Och
det kan ju vara en smula tråkigt i längden, särskilt om detta skall
vara ett prov på det bästa slags marxistiska spis, som i detta nu
kan bjudas svensk arbetareklass.
Alltsedan mordet på Dollfuss har Österrikes öde varit
anförtrott åt ett duurnvirat, bestående av
förbundskanslern d:r Schusclrnigg, representerande det mäktiga kristlig-sociala
partiet, och vice kanslern furst Starhernberg, vilken såsom chef för
hemvärnen disponerat över regimens förnämsta reella stöd. De båda
makthavarnas likställdhet har understrukits av det arrangemanget,
att »den fosterländska fronten», den organisation, som var avsedd att
för alla goda österrikare ersätta de forna partierna, haft
Starhernberg till ledare, medan Schuschnigg där fått nöja sig nred att vara
sin vicekanslers närmaste man. Att denna tvehövdade regim
innanför sina fasader dolde mycken söndring, har ej varit Europa okänt,
trots duumvirerrras ideliga ömsesidiga lojalitetsförklaringar. I
maktstriden bar segern ofta tillfallit Starhernberg, som utom över
hemvärnets bajonetter även tyckes hava kunnat förfoga över Mussolinis
vänskap, det egentliga skyddet för Österrikes tillvaro som
»oberoende» stat. Inåt har hemvärnets hövding representerat den mest
fascistisk-reaktionära, mot arbetarna kallsinniga strömningen, och
han har ofta framstått som en motvikt mot det starka klerikala
inslaget i Schuschniggs omgivning. Förhållandet mellan honom och
den kristlig-sociala partiledningen, som suttit vid makten
under-större delen av efterkrigstiden, har alltid Varit dåligt, men framför
allt har han stått i skarp motsättning till socialministern Dobrets-
515
Europas
krutdurk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
