Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 8 juli 1936 - Jäsningen i Palestina. Av —l— - Stickstrumpan och världspolitiken. Av G. H—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är därför egendomligt att både i den nationella och i den
halvkommunistiska svenska pressen se uttryck som de »arabiska
småböndernas» sak eller »det arabiska proletariatets» kamp mot den
judiska kapitalismen. I själva verket finner man bland Palestinas
araber varken småbönder eller kommunistiska proletärer i nämnvärd
utsträckning; bägge kategorierna äro däremot ganska talrikt
företrädda bland judarna!
Överhuvud skulle en sammanställning av presskommentarerna till
de två senaste månadernas händelser i Palestina kunna ge en mycket
roande lektyr. Medan antisemitiskt orienterade organ närmast givit
uttryck åt oförställd skadeglädje över förstörelsen av judisk egendom
och judiska människoliv och velat göra gällande att »de engelska
myndigheterna i Palestina vilja hjälpa araberna till varje pris» (men
hindras däri av det judiska inflytandet i London), ha judevänliga
tidningar velat framställa upproret som i första hand riktat mot
England, icke mot judarna, och på många håll har man till och med velat
fatta upproret som första aktion i en allmän panarabisk offensiv mot
England och Europa.
Det senare är helt säkert oriktigt. Som här ovan framhållits kan
revolten betraktas som spontan och tillfällig och icke som planerad
ens för Palestinas del, än mindre som ett organiserat led i en
panarabisk aktion. Givetvis kunna Palestinas araber räkna på alla sina
stamfränders sympati, i viss utsträckning även på deras materiella
understöd. Men att man icke helt gillar den politik som förts av
palestinaaraberna visa t. ex. uttalanden i El Dsjilrad, i Wafdpartiets
ledande organ i Kairo, en av de mest betydande arabiska tidningarna
icke blott i Egypten utan i världen överhuvud, som råda Palestinas
araber att acceptera judekolonisationen i Palestina som legitim och
föreslå en »Round Table» konferens mellan judar och araber.
Om en sådan skulle kunna leda till omedelbara resultat är
emellertid tvivelaktigt. Därtill äro skiljaktigheterna i uppfattning och
önskemål alltför stora. Även om det på bägge håll finnas koncilianta
element är extremisternas inflytande ännu för stort, särskilt inom det
arabiska lägret. Givetvis måste England taga initiativet och spela den
medlande rollen icke minst med hänsyn till den utomordentliga
betydelse ett lugnt Palestina har för Englands bela världsställning.
Men det palestinska problemet kan knappast lösas som en isolerad
företeelse utan endast i sammanhang med en lösning av det arabiska
problemet som helhet. Och därvid måste man räkna med den
panarabiska rörelsen som en realpolitisk faktor och inse att bildandet
av ett arabiskt statsförbund möjligen kan uppskjutas men i längden
icke undvikas. Det gäller därvid för England att spela sina kort så,
att detta förbunds politiska inriktning från början blir orienterad
icke mot utan för det Brittiska Imperiet.
—l—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
