Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Winston Churchill. Av Georg Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gamle liberale ledaren Sir William Harcourt. Han torde icke ha
varit ensam om sin uppfattning. Winston Churchill syntes, med
den självkänsla som fyllde honom, närmast benägen att bryta sin
egen väg i engelsk politik. Hans fader hade försökt detsamma —
men den vägen hade blivit så kort. Churchill hade tillåtit sig ett
par mindre avsteg från den ortodoxa frihandelsläran, när Joseph
Chamberlain 1903 tog upp en imperialistisk tullpolitik på sitt
program. Den fråga, som sålunda blev aktuell, fordrade ett svar, och
Churchill har aldrig varit sen att giva ett klart svar på en klar
fråga. Lord Randolph hade med »fair trade» som slagord
propagerat en protektionistisk politik; Winston Churchill tog denna
gång bestämt parti för frihandeln, medan många av hans
konservativa partikamrater föredrogo att sväva på målet. Men han
visade ingen iver att brådstörtat bryta banden med sitt parti. I
brev till hertigen av Devonshire uttalar han (1 sept. 1903) en
önskan att så länge som möjligt uppskjuta den konflikt, som han tror
oundviklig. Men han begär av regeringen ett bestämt besked i
tullfrågan före mitten av oktober samma år. Och han gör ingen
hemlighet av att han väntar »a gigantic political landslide» som
resultat av regeringens tvetydiga hållning i tullfrågan och att han
själv är beredd att övergå till det liberala partiet. Han hade redan
länge varit synlig bland liberalismens intellektuella. Han kände
att strömmen höll på att vända sig och han ville vara med
strömmen. Balfours dialektiskt skickliga tvetydighet kunde icke dölja
sprickan i det konservativa partiet. Churchills försök att vinna
hertigen av Devonshire för en återgång till det liberala parti, som
denne övergivit 1886, misslyckades emellertid. Churchill tog då
ensam steget över till det liberala partiet. Hans fader hade med
delvis radikala åsikter stannat kvar i det konservativa partiet och
detta förhållande hade bidragit till att ruinera hans karriär.
Winston Churchill hade lärt av faderns misstag — och han tog
steget fullt och helt. Av den konservative frihandelsvännen blev
det plötsligt en radikal liberal. I maj 1904 slog han sig ned vid
Lloyd Georges sida på oppositionens bänkar. Så grundlades en
politisk förbindelse, som skulle vara i nära 20 år. I sitt första
större tal från den liberala regeringsbänken ej fullt två år senare
fäller han några ord, som kasta ett blixtljus över motiven för
hans övergång: »It is the same in politics as it is in war. When
one crest line has been left, it is necessary to go to the next. To
halt half-way in the valley between is to court swift and certain
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
